Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27 - 8 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
211-
gick det så långt, att han och hans
hustru icke hade en enda bit bröd att
■äta och ej ett öre att köpa någonting
för. Mycket nedslagen gick ban in i
sin atelier, stängde dörren och kastade
sig på knä, bedjande Herren om hjälp
i sin stora nöd.
Men medan lian ännu låg på sina
knän, hördes någon knacka på dörren.
Målaren reste sig genast och öppnade.
En främling inträdde och bad att få
tala vid herr Allston.
• "Det är jag", svarade målaren.
"Var god, säg mig, min herre, vem
som köpt er vackra tavla, "Ängeln
TTriel", vilken ju vann priset på
akademiens utställning!"
"Den tavlan är icke såld ännu."
"Var finns hon då?"
"Jag har henne här i ateliern",
sva-Tade målaren, i det ban gick bort till
■ett hörn av rummet och tog fram en
tavla., som ban först måste torka
dammet av.
"Vad kostar hon?" frågade den
främmande herrn.
"Jag bryr mig ej om att bestämma
något- pr-is för henne nu mera",
svarade målaren likgiltigt; "jag har alltid
råkat begära mera än folk velat giva."
"Är ni nöjd med åtta tusen kronor?"
"Så mycket har jag aldrig begärt."
"Då är tavlan min", sade
främlingen., som nu tillkännagav sig såsom
markisen av Stafford. Från den dagen
blev markisen av Stafford en av
Allstons varmaste vänner och beskyddare.
Vilken - uppmuntran fick inte den
store målaren den dagen, då lian bad
Gud om bröd och blev hulpen för hela
sitt återstående liv, medan han ännu
bad.
crsa
Glödande kol.
Hur ofta hör man icke detta
uttalande: "Förlåta dig *kan jag väl,
men glömma -— aldrig!"
I motsats härtill handlade en av
Preussens störste fältherrar, Hans
Joakim v. Ziethen. Såsom ung
löjtnant vid dragonerna hade han i sitt
regementes ryttmästare en hatfull
fiende. Denne man gjorde allt för att
förbittra v. Ziethens liv och lyckades
till sist genom falska beskyllningar få
det därhän, att den unge mannen
dömdes till ett- års fängelse samt förlorade
både sin rang och sin ställning. Dessa
prövningar vände emellertid Herren
till välsignelse för v. Ziethen. Han
blev en levande kristen.
Många år senare, då han, höljd med
ära, såsom överste återvände från det
första schlesiska kriget inträdde en
dag i hans rum en uthungrad, eländigt
klädd man, störtade till hans fötter och
b anföll honom om förbarmande. Von
Ziethen, som i den förfallne stackaren
igenkände sin forne fiende, vilken
genom ett uselt levnadssätt steg för
steg sjunkit och till sist alldeles måst
lämna sin militära bana, uppreste
honom vänligt, försäkrade lionom, att
han fullt förlåtit honom och aldrig
mer tänkte på det gamla; och för att
riktigt samla glödande kol på sin
fiendes huvud gav lian honom, innan
de skildes, en kraftig hjälp. Von
Ziethen hade i Jesu sår funnit
befrielse för sin egen stora syndaskuld.
Och hos sin Frälsare hade han lärt
icke endast att förlåta och glömma
utan även att älska sina fiender och
vedergäUa ont med gott.
C2EG
Negerslaven.
I Sydstatarna levde före
inbördeskrigets dagar en negerslav vid namn
Guff. Han var en glad kristen och en
trogen tjänare. Hans herre kom en
gång i penningeförlägenhet, och då en
plantageägare infann sig för att köpa
slavar, blev Guff förd till honom.
"Guff är en god arbetare och är att
lita på", sade Guffs gamla ägare, "han
har blott ett fel."
Forts, å. sid. 214.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
