Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29 - 22 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
227
"Bäst att försöka stanna", ropade
loko-mctbivföraren till eldaren.
,lDet är även min åsikt", ljöd svaret. Gud
hjälpe oss alla!"
Hans röst dränktes i en -förfärlig
åskknall, som ikom i samma ögonblick som en
blixt, vllfcen tycktes slå ned alldeles
framför lokomotivet. Framåt flögo de; det var
för sent att hejda farten. Men, till de båda
männens häpnad, gick tåget alltfort på
huvudlinjen utan att något inträffade.
Föraren saktade farten och stoppade så tåget.
"Det är ett underverk, sade han med
bävande stämma. Jag skall gå tillbaka och se
vad som hänt."
Några minuter senare stodo
lokomotiv-föraren och konduktören och sågo ner på
växeln. Då blev hela hemligheten
uppdagad. Denna enda ’blixt hade slagit ned
precis mitt vid växeln och omkastat
densamma.
"Det är Guds verk", sade
lokomotivföraren.
Så går det ofta. Just den sak, vi frukta
för —- som vi kanske darra inför, liksom
dessa barn darrade, när de hörde iden
förfärliga skrällen — är ofta rik på
barmhärtighet och medför en välsignelse, som vi
aldrig hade drömt om. (H. V.)
cssa
"Allting gör han till sina
tjänare."
I västra Cornwall finnes en märkvärdigt
formad kulle, på vars krön ligger en liten
stuga, förr bebodd av en gruvarbetare och
hans hustru, båda troende.
Mannen fick ofta pä grund av sitt arbete
komma hem först sent på natten, och i
stugan befann sig hustrun oftast alldeles ensam.
En morgon kom en mycket stor och stark
hund, som hon aldrig förr sett, uppför
kullen, viftade vänligt med svansen och ställde
sig på alla sätt, som om han varit riktigt
hemmastadd i gården. Den ensamma
hustrun gav det vänliga djuret att äta och
dricka, och så blevo de helt goda vänner. Mot
aftonen sökte hon på alla vis låta hunden
förstå, att det nu vore på tid, att han
be-gåve sig hem till sitt. Men på inga villkor
kunde hon förmå honom att lämna stugan.
Han var tydligen fast besluten att stanna,
där han var. Sent på natten hörde hon, hur
förstugudörren öppnades. Den främmande
hunden rusade ögonblickligen ut och
kastade sig i vilt raseri emot den ankommande.
Den arma hustrun hörde, hur de där ute i
mörkret utkämpade en våldsam strid. Men
innan hon, skrämd som hon blivit, kommit
sig för att skynda sin man till undsättning,
hörde hon, hur dörren till förstugan slogs
igen, och så att någon sprang utför kullen.
Helt belåten med sitt verk kom den nya,
fyr-benta vännen in till henne och sträckte ut
sig på golvet framför sängen. Men hustrun
hade.ingen ro. Tänk, om det var mannen,
som på detta sätt blivit mottagen, och om
han blivit skadad! Darrande i alla lemmar
steg hon upp, klädde sig och tände en lykta.
Åtföljd av hunden gick hon därpå ut och
begynte att gå nedför kullen; lysande med
lyktan både åt höger och vänster, allt i
ångestfull väntan att upptäcka sin man
ligga någonstädes, söndersliten och blodig,
kanske livlös. Vid foten av kullen mötte hon
dock till sin outsägliga glädje mannen, kry
och välbehållen, först nu fri från sitt
arbete under jorden. Vilket möte blev det ej!
Och hennes modige försvarare visade sig
glad och tillgiven och försvann så i mörkret.
Sin underliga mission hade han fullgjort.
OcH i denna trakt visade han sig aldrig mer.
Att han var sänd direkt från den Gud, som
lovat att vara ett värn och en borg för sina
ensamma, värnlösa barn, för att skydda
henne för det nattliga överfallet., därom var den
fattige gruvarbetarens hustru av hjärtat
övertygad. Och så länge hon levde, prisade
hon av hela sin själ den Gud, som så ömt
vårdat sig om henne.
esse
När domaremoran
porträtterades.
Domaremoran Sofia Jönsson kom gående
där borta på gärdet. Det var
storfrämmande förstås, ty domaremoran höll sig allt ett
strå vassare än de övriga bondmororna i
byn. Och nu var det bara en torparemora,
som skulle få äran av ett besök. Mor
Kristin i Hallinga hade alltid snyggt i sin lilla
stuga, men nog tittade hon efter i varje vrå,
om där skulle gömma sig något damm eller
annat obehörigt, när hon såg den rara
främ-manden däruppe på höjden. Och då fingo
viska och dammtrasa göra tjänst för andra
gången på dagen.
"Å, du Pontus lille, spring till grannmora
på Backen och be henne låna mig ett mått
bränt kaffe, för jag får väl bjuda
domaremora i Råged på en kopp när hon gör mig
den hedern och tittar in till oss fattigt folk",
sade mor Kristin.
"Men om hon inte har bränt då —".
"Så ber du om ett mått obränt i stället.
Hon ska’ få igen till lördan, när far fått
likvid".
(Forts, å sid. 230.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
