Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29 - 22 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 230-
Pontus lämnade sitt ritbräde med papper
och penna med en saknadens blick. Men
olydnadens och självviskhetens ande hade ej
ännu farit i honom. Mor och far voro
gud-fruktiga människor och inlade all sin insikt
och kraft i att fostra sina barn efter bibelns
grundsatser, och alltid kändes det gott att
inträda i den tarvliga torpstugan, där väl
fattigdomen men ock förnöjsamhet rådde.
Värst var det förstås med denne pojke, som
aldrig ville göra annat än rita krumelurer
och annat sådant, som far och mor inte
förstod sig på. Eljest var Pontus en riktig
snäll gosse, som alltid utan knot gjorde det
han blev tillsagd att göra. Men det syntes i
alla fall att han gjorde det av plikt och e]
med lust. Hans håg var att på griffeltavlan
rita ut kor och får och hus och träd, men
vad var allt sådant nyttigt till? En gång
hade han lyckats komma över ett ark tjockt,
vitt papper och en blyertspenna, — och vad
fingo mor och far se, om inte sin egen lilla
stuga med den stora lönnen vid knuten —
ja, till och med sågo de att fönstret för köket
hade tre större rutor i den ena halvan, och
sex små i den andra. ■— Det var då lustigt!
— Och Mille, katten satt livslevande på
trappan, och så gick gamla Brokan, deras snälla
kossa, och gnagde på den torra logbacken.
Vad det var likt, — och far och mor kunde
inte hålla sig för att le i mjugg åt sin gosses
skicklighet, fastän de runkade sina huvuden,
förstås.
Och snart fingo de anledning att förvåna
sig ännu mera, när de fingo se Agnes, fars
lilla sockergryn, upp i dagen med sitt
kullriga hår sitta i sin slitna klänning och hålla
en sked med mjölk framför Mille, som med
fin takt visade sin skicklighet i att äta med
sked — icke i verkligheten förstås, — det
sågo de var dag — men på det vita papperet
där skuggningen var så väl gjord, att flickan
syntes som fristående, ljus och vit som hon
varit levande — och katten med. Och den
tavlan tyckte mor det skulle bli riktigt
grannt att sätta upp på den vitkalkade
kammarväggen. Och snart kommo även mor och
far dit, och de voro så lik sig som om
fotografisten själv hade tagit dem. Ja, det var
ju intet ont i detta — men det var i alla fall
till ingen nytta och tiden kunde väl
användas bättre...
"Go’ afton, mor Kristin! Å — så varmt
ni ha!"
"Det var då rart att få se domaremora
härute! Var så go’ och stig in i
kammaren!"
"Ja, tack’ jag har ju inte gått så långt,
men värmen trycker. Att mor Kristin ger
sig tid att vara så petig med städningen!
Inte ett fnask i någon vrå. Hemma, där
en ska’ köra med dessa lata jungfrur, får
en inte ha så riktat, må tro", sade hon och
såg sig om med spejande blickar.
"Ä — domaremora, som alltid har det så
fint och grant — men vi ä’ inte så många
här, och varken pojken eller flickan ä så
värst farliga att skräpa ner för en".
"Ja, det syns — men vad? ... — där
sitter I ju själv och far — och flickan med!
Vem har ritat ut er allihop —- för fotografi
är det då inte?"
"Å, det Är pojken", småskrattade mor
Kristin, "han ska’ alltid ha något tocke att
fuska med på småstunderna".
"Men det var inte illa gjort av en töcken",
sade domaremoran, som med detta omdöme
lade i dagen en inte så oäven blick på saker
och ting.
"Tycker I det är någonting med hans
kludd, domaremora?"
"Ja, det är inte kludd, det dära. I är allt
så lik er, I, mor Kristin, så en kan tro, att
fotografen tatt å er — och gubben er med —
och tösa och katten — ja di ä som di vore
livs levande."
"Var så god domaremora och drick en
kaffetår, fast jag har simpelt småbröd! Å slå
full koppen!"
"Tack — inte skulle mor Kristin gått och
gjort sig besvär. Jag skulle bara gå hit och
betala kycklingarne I lät mig få. Se där
kommer ritarn nu. God dag Pontus! Att
du är så klippsk att rita ut folk! Kunde du
inte ta och rita tit mig också?"
Gossen slog förläget ner ögonen och blev
röd.
"Du ska’ få en tolvskilling av mig om du
ritar ut mig lika bra som mor din är."
Domaremora tyckte nog detta var ett
hederligt anbud.
"Jag kan väl rita utan betalning — bara
jag kunde få det likt."
"Det är väl inte konstigare att få mig likt
än de andra . .." Det kunde bliva tu tal om
den saken, tänkte den lille artisten. Vad var
det för konst att få mor lik sig, och lilla
Agne» med, de som hade så runda,
regelbundna drag, mot domaremorans kantiga
ansikte med den utstående spetsiga näsan
och de djupt liggande ögonen som voro så
bistra, fast hon försökte få munnen att le?
— Men han skulle försöka.
Så tog han fram papper och penna, fäste
papperet på ritbrädet, som han själv
förfärdigat och skisserade ansiktets konturer så
troget som möjligt.
"Är det färdigt snart?" undrade morän
och skruvade på sig.
"Vill domaremora komma och sitta en
gång till, medan jag skuggar bilden?"
"Skuggar? — Det låter du bli, för jag har
i alla mina dar varit ljus i synen och du får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
