Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30 - 29 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 238-
Hos fröken Svan.
Många inbilla sig, att gamla fröknar ha en
tung och svår lott här i världen. Där sitta
de i sin ensamhet, pustande och suckande
med en fet mops i knäet och kaffepannan
bredvid; sådan är den vanliga
uppfattningen, vilken även var min, ända tills jag var
nog lycklig att göra fröken Svans
bekantskap.
Fröken Svan, hos vilken jag sista tisdagen
före påsk gjorde ett besök, är verkligen ett
levande exempel på, huru lycklig och
förnöjd en ensam gammal fröken kan leva; och
detta till och med utan både mops och kaffe.
Hon bor långt uppe i backarne på Söder;
men jag nämner varken gata eller
husnummer.
Sök själv upp sådana trevliga och
förnöjsamma gamla fruntimmer! De finnas i
hundratal i alla fyra väderstrecken; det
har jag nu fått reda på.
Som sagt, jag ringde på hos fröken Svan.
Både Anders Petter, Karin och lilla Pella
Voro med. Intet argt hundglävs mötte oss,
när dörren öppnades. "Att man kan vara
så vacker vid sextio år!" var mitt ofrivilliga
utrop vid åsynen av fröken Svans smärta
gestalt, iklädd blå klädning,. vitt förkläde
och vit mössa. Fröken log skälmskt, och de
pigga bruna ögonen, som bjärt stucko av
mot. det vita håret, blänkte till som ett par
stjärnor, när hon svarade:
"Inte smicker, fru Petterson! Det är att
lägga nät för sin nästas fötter; och ingen
ålder skyddar oss för att fastna däri.
Men se! Där ha vi ju både Anders Petter,
Karin och lilla Pella! Så kärt! Välkomna
allesammans!"
"Ja, förlåt, snälla fröken, att jag tog
barnen med; men jag tyckte det kunde vara
nyttigt för dem att komma till detta fridens
hem en gång."
Fröken Svans bostad bestod av ett rum
och kök; men vilket rum! Och vilket kök!
Blankt och rent överallt som dagen före
julafton. Blommor i fönsterna och snövita
gardiner; och fastän solen sken klart in i
varje vinkel och vrå vågade dock inga
dammkorn anställa dans av det enkla skäl, att de
för alltid voro bannlysta från frökens gemak.
Efter en stunds glatt samspråk försvann vår,
värdinna i sitt kök. Jag och barnen voro nu
ensamma i rummet, där det fanns mycket
att se och beundra. Lilla femåriga Pella
hade stigit upp på en stol framför byrån,
på vilken åtskilliga småsaker voro
uppradade, såsom små askar, porslinsdockor o. d.
Jag trodde henne så fördjupad i
beskådandet av allt detta, att hon ej gav akt på
samtalet mor och syskon emellan: men snart
skulle jag fä erfara, att små grytor också ha
öron.
Både Anders Petter och Karin uttalade
högt sin förvåning över att ej upptäcka vare
sig mops eller kaffepanna; och inte såg
heller fröken så där tråkig och surmulen ut,
som de hade trott, m. fi. utgjutelser. Men
nu syntes vår fröken i dörren, bärande en
prydligt ordnad bricka. "Jaså, lilla vän",
sade hon med en vänlig blick på Pella, "du
ser på gamla frökens leksaker. Dem fick
jag, när jag var så liten som du."
"Av vem då?"
"Av min pappa och mamma."
"Har fröken, som är så gammal, också
haft en mamma och pappa?" undrade min
•lilla frispråkiga tös.
"Jo, det kan du vara säker på; och en rar
pappa och en rar mamma sedan."
"Men var har fröken sin hund? fortfor
Pella, "Anders Petter sade nyss, att fröken
skulle ha en så tjock och fet liten mops, som
låg i knäet och bara åt socker och bakelser."
— "Nej, kära lilla Pella, här finns ingen
mops. Sådana goddagspiltar tycker jag inte
om. Både människor och djur måste arbeta,
annars förtjäna de icke ätt cltcl. En
råtthund det vore annat; ty du skall veta, lilla
pyre, att det finnes flere råttfamiljer nere i
källaren, som inbilla sig, att potatisen och
rötterna äro vår gemensamma egendom."
Jag hann knappt framstamma:
"Snälla fröken, förlåt lillan!" förr än
denna åter utbrast:
"Men fröken dricker väl ändå kaffe 6
eller 7 gånger om dagen, för det sa’ Karin
alldeles nyss?"
Anders Petter och Karin sutto där
blossande röda, och deras mamma var
gråtfärdig; men fröken blott smålog och förklarade,
att också detta var ett misstag. Hon hade
ej druckit kaffe på flera år; hon mådde
bättre utan, och nu skulle hon bjuda på té i
stället.
"Men", tillade hon, "som varken kaffe
eller té är nyttigt för småfolk, så få ni hålla
till godo med var sin fettisdagssemla i
stället. Jag har självt bakat dem."
Snart satt Pella i frökens knä, mumsande
på sin semla och blickande upp i det gamla
vänliga ansiktet med det vackra leendet och
de glada bruna ögonen.
"Fröken är då alls inte tråkig och
surmulen som andra gamla fröknar, utan i stället
rar och snäll och söt", förklarade lillan med
övertygelse.
Men nu blev det för mycket för Anders
Petter och Karin; med tårfyllda ögon stego
de fram, kysste fröken på handen och sade
ångerfullt:
"Söta fröken, förlåt oss!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
