Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37 - 16 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
med föreståndarinnan, den
respektingivande och vördnadsvärda gamla fröken med
grånade lockar under det svarta nätet? Det
Tar ju ännu långt till Luciefesten med dess
förtroendeuppdrag! Nåja, det där skulle
de nog pumpa ur kamraten vid första
lägliga tillfälle.
Men Brita var ej hågad att giva några
upplysningar. Med högröda glödande kinder
satte hon sig tillrätta på sin plats och
ordnade böcker och häften, utan tanke på vad
hon gjorde. Det gick tämligen skralt för
henne i dagens franska läxa -— annars
hennes käraste ämne. Utan att svara på
flickornas närgångna frågor och utan att vänta
på sitt vanliga sällskap skyndade hon sig
hem efter lektionens slut.
Brita valde en omväg till hemmet. Hon
visste, att hon icke hade självbehärskning
nog för att låtsa om ingenting. Ty det var
verkligen någonting bra ledsamt, det där,
som hon genom föreståndarinnan fått höra.
Hon gick och svängde skolväskan häftigt
fram och tillbaka och kämpade med gråten,
som sammansnörde strupen.
— Jaså — det skulle bli sänkt i
uppmärksamhet på nästa betyg -— halvterminsbety-
get.–Och de hade alla — både lärare
och lärarinnor haft samma åsikt — att hon,
Brita, varit skrattlysten och ouppmärksam
på senare tider. Så — å. Visserligen
trodde föreståndarinnan, att något liknande
aldrig mera behövde upprepas, och att det
var en ledsam plikt att genom den sänkta
siffran nödgas draga ner hennes goda
betyg, men saken var oundviklig. Vad hon nu
ville ålägga Brita var att genast meddela
saken åt föräldrarna, för vilka hon sade sig
hysa stor aktning.
Brita svängde väskan med allt större fart,
medan det stormade inom henne. Var det
verkligen rättvist? Hon var livlig, mycket
livlig, hade alla sagt, huru kunde hon då
sitta där på bänken som en bildstod. —
Kanske hade de önskat henne stel och
sur-mulen? Hon skulle naturligtvis ej få vara
glad och munter, vartill hon var skapad,
utan hon skulle hänga en sådan där
odräglig skolhelgon-kappa på sig? Hade hon
kanske menat något illa med sitt skratt? Och
var det ett så förskräckligt brott att vara
litet uppslupen ibland? Hon skulle minsan
inte bli en så där sträng och pedantisk
lärarinna ,med tiden utan en, som förstod sig
på elevernas olika naturer och som skulle
veta att ej bedöma de livliga naturerna för
strängt.
Visst kunde det ju hända •— vid närmare
■eftersinnande — att något litet skäl fanns
till sänkningen —- hon drog sig till minnes
•ett och annat. — Men i alla fall hade de
varit alldeles för stränga.
Dock — det värsta av allt — att berätta
om saken där hemma för far och mor!
Huru skulle hon få mod härtill?
Det skar som sylar i halsen. Det var
omöjligt att längre behärska sig. Tårarna
störtade utför kinderna. Hon måste gå en
lång omväg för att lugna sig innan hon
steg in genom porten till hemgården.
Tanken på att träda fram inför
föräldrarna med det obehagliga budskapet gjorde
Brita alldeles kall om fingerspetsarna. De
voro nog inte för stränga, pappa och
mamma, men de tyckte inte om slarv och
tanklöst självsvåld hos deras äldsta flicka —
det visste hon. Ack —■ i detta ögonblick
riktigt hatade Brita sig själv. Varför hade
hon icke mera tagit sig i akt. Varför hade
inte Gud — — Vågade hon anklaga Gud?
Nej, det var nog hennes eget fel.
Här blev hon tyst inför sig själv.
Snarare hade hon glömt taga Gud med i allt
detta.
Förstämd och modlös steg hon in. När
hon märkte mors blickar ett ögonblick
forskande vila på sig, antog hon plötsligt sin
glada och hurtiga min och begynte ivrigt
prata med lilla Signe, som matade sin docka
vid bordet. Hon kunde inte —• nej hon
kunde inte säga något–inte ännu.
Kvällen kom med sin trevna, hemvarma
stämning vid lampljus och brasa. Mamma
skalade äpplen vid bordet i matsalen —
småsyskonen sydde bestyrsamt med viktiga
miner på sina julklappar och pappa kom att
en liten stund slå sig ner i gungstolen
bredvid mamma med sin franska bok,
varur hans ständigt föreläste.
Brita blickade från sina böcker förstulet
in på familjen, där hon satt ensam i
rummet bredvid och pluggade. Hon hade ingen
lust att sälla sig till de andra. Ty i kväll
hade hon icke mod att bekänna. — Men
kanske i morgon.
Morgonen kom med den första nyfallna
snön, som väckte jubel och strålande ögon
överallt i barnavärlden. Vita, rena flingor
dansade glatt i luften och lade sig mjukt
och vackert ned på den frusna marken.
Om ett par dagar hade man riktig vinter
med kälkåkning och slädföre.
Brita var med som de andra, till det yttre
glad som vanligt, men med en
beklämmande känsla inne i bröstet, som ständigt
störde nöjet för henne. Ty när helst hon höll
på att glömma det där ledsamma oeh
fängslades av något riktigt vackert i naturen
eller av kamraternas vänskap, en rolig bok
eller hemtrevnaden inomhus — strax kände
hon stynget därinne.
Om hon bara kunnat förmå sig att taga
det svåra steget. — Men det var tusen
hinder i vägen. Mången gång hade hon med
bultande hjärta lagt handen på dörrlåset
Forts. & sid. 294.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
