Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 40 - 7 Okt.
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
det var bättre ute på gatan i ensamheten
än i köket (hos de båda hungriga barnen,
vars mod hon skulle liva och vars hunger
hon skulle få dem att glömma. Därför gick
hon så långsamt ooh lät sig knuffas än hit,
än dit av alla brådskande vandrare med
uppslagna paraplyer och fyllda (kassor. Ty
det var lördag och arbetarehustrurna
samlades i matvarubutikerna, valde och
prutade, pratade ooh skvallrade. Vandrerskan
såg på de upplysta oharkuterifönstren, hon
var så hungrig, att lemmarna voro tunga
och ögonen torra — av mycken gråt och
mycken brist sinar tårekällan till sist ut.
Men också i fönstren läste hon:
"Allt ju vilar i min Faders händer,
skulle jäg som barn väl ängslas då?"
Det var den gamla sången, vars ord hon
i lyckligare dagar tanklöst sjungit, men
som nu blivit levande i hennes själ. De
båda versraderna voro,N tyckte hon, Guds
Faders ’båda händer, som han ifattat tag i
henne med, och under det hon gick på den
långa gatan, vid vars slut hennes hem var,
tyckte hon till sist, att här, var allt att
vinna men intet att förlora och att hon
ville ge sig hän åt de båda Gudshändernas
styrka, släppa sin egen oro och sina stora
bekymmer för att tro, (bara tro på, att de
Gudshänderna skulle härå henne rätt —- till
ljus, värme, mat ooh trygghet. Gud hade
ju hjälpt förut, kanske han loke heller nu
viille svika, bara pröva henne — ja, det
kunde hon icke tänka på nu, det var ibara att
gå i tro på Gudshänderna den sista, långa
(biten hem. Hon var ju dyrt aktad i Guds
ögon — köpt som hon var med hans Sons
blod.
*
Det hände sig, att en fattigpräst kom
gatan fram. Han gick med uppslagen
rockkrage och händerna i fickorna. Han var
både glad och .belåten, ty det förunderliga
hade hänt, att läkaren, som skött hans sjuka
barn, hade tagit icke så få kronor mindre
i arvode, än han hade rätt till. Nu gick
prästen ooh tänkte, att han skulle kunna
köpa både ett och annat välbehövligt till
hemmet, vilket ännu var så nytt, att det
behövde tillökas med litet av varje. Ooh han
hade tänkt ut, att han skulle gå upp till
den stora butiken i hörnet vid torget och
köpa en vilstol åt sin hustru, det behövde
hon, och den stolen skulle pryda upp hela
rummet, tänkte han, ty han visste precis,
hur ban ville ha den.
Medan han så gick där, fick han ögonen
på en mager, dåligt ’klädd kvinna, vilken
gick framför honom med trötta och
långsamma steg. Han tänkte först inte så
mycket på henne, men så fångade han en
skymt av ett mycket blekt ansikte, som
längtande vändes .mot en matvaruaffärs
lju-sa fönster, och fattigprästen i honom
vaknade. Han läste med en enda blick den
vanliga historien om svält, arbetsbrist,
klena krafter, övergivenhet och elände.
Och han undrade plötsligt, hur en
vilstol skulle taga sig ut i hennes heim.
Han såg ätt hon gick i tankar, men
det kraftlösa över den tysta gestalten sade
honom också, att det icke var i glädje eller
med vunnet mål, hon gick framåt. Så
följde han efter henne. Han såg henne gå in
i en port och uppför en trappa. När hon
hade stängt dörren bakom sig, knackade
han på den ibredvid ooh frågade, vad hon
hette, som bodde därinne — och han
pekade dit han menade. Han fick svar.
Hurudan var hon och hur hade hon det? Åh
bevars! Den stackaren hade två barn att
försörja, och mannen var sjöman och hade
inte hörts av på både två och tre år ooh
det var allt mer än magert med litet av
varje därinne. "Vi göra nog vad vi kunna,
men herrn ska’ veta, vi ha barn själva, vi,
att tänka på, förstås."
Nå, gott, tänkte prästen, som var ung
och varmhjärtad och inte alltid fcom iihåg
betygens och expeditionsvägens tågordning..
"Här är en kvinna, som icke har livets
enklaste nödtorft, ooh här är en man, isom har
den och mer till. Och mannen är präst
dessutom."
Han sände väl en tanke ned till korgstolen
i hörnbutiken och en saknadens suck till
föreställningen om sin hustrus glada ansikte,
men han gick med lätta steg in i den lilla
obetydliga diversehandeln, som just skulle
till att stängas, ocl» fick sig mot stämplat
silver en försvarlig påse med anat.
lS’å gick han åter upför trappan och
knackade, denna gång på rätt dörr.
Han förklarade just inte mycket. Han
fiok själv förklaring. Ty hon, som tog emot
påsen ur hans ihand, knäppte sina händer
och sade lyckligt:
"Min Faders händer — skulle jag som
harn väl ängslas då?" —•
Det iblev ljus och värme där till natten,
och så’ småningom under veckans
lopp-(bättre kläder, bättre husgeråd, arbete,
säker inkomst. Bristen visades på dörren,
och Gud Faders händer byggde, i stället för
(bekymrens nedrivna mur, upp
välgärningarnas och glädjens fästen, .krönande verket:
med hjärtats hopp ooh fasta tillit, ja, den
beprövade trons överströmmande lyckliga
tacksamhet til’1 Gud.
Eller var det kanske icke Gud Faders;
händer, som riktade fattigprästens ögon,,
ledde hans steg och öppnade hans börs?
cssa
Tryckt på, Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0320.html
