Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47 - 25 Nov. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 3-25
Karl mindes hur underligt det kändes, när
modern sade: "Ingen annan än dig." Han
kände sig nästan som man redan. Och han
tänkte: "Jag skall nog visa, att jag duger
att lita uppå." Och nu — stackars mamma,
stackars lilla syster!
Men hade ej modern sagt: "Gud och dig?"
Det hade han ej tänkt på förut. Gud, ja,
han kunde ju hjälpa. Där hemma hade
Karl en liten plats framme vid fönstret, där
han kunde blicka rätt upp mot himmelen,
och där brukade han falla på knä och bedja.
Men i dag kunde han ingen himmel se,
och därför tycktes honom Gud vara så
långt borta.
Han reste sig och började åter leta sig
framåt. Och under hela tiden bad han:
"Jesus, hjälp mig hem! Jesus, käre Jesus,
hjälp mig hem!"
Och till slut ropade han, allt vad han
förmådde, ty han tyckte att snön föll-så tätt, så
han var rädd, att Gud ej skulle kunna höra
honom.
"Vad är det för en liten parvel, som tror
att ^}ud har svårt att höra?" frågade en
stark, manlig stämma, och Karl såg genom
snön något svart komma emot sig.
Med ett glädjerop sprang Karl emot det
svarta, ty han hade redan på rösten känt
igen sin morbror.
"Hur kom du hit, morbror? Sade Gud att
du skulle gå och ta reda på mig? Hörde
Jesus vad jag bad?"
"Ja, du lilla parvel, Gud hörde dig visst.
Och skickat mig att ta reda på dig har han
också gjort, fastän icke visste jag, när jag
gick hemifrån, att det var ett sådant ärende,
som han ville ha uträttat —"
Morbror tog nu den uttröttade lille
stackarn inom sin varma päls och bar honom
hemåt.
Den stackars modern hade varit i den
största oro. Lillan var sjuk, ovädret tilltog, och
Karl dröjde allt längre. Måtte Gud föra
hem hennes gosse! Med ångest i hjärtat
bad hon därom.
Då hörde hon någon komma till slut. Men
det var ju en man och icke hennes gosse.
"God afton, mamma! Här är jag." Och
Karls käcka lilla ansikte tittade nu helt
övermodigt fram ur pälsen.
"Gud vare lov!" utbrast hon av överfullt
hjärta. När den första glädjen var över,
sade modern: "Men medicinen, Karl?"
"Här är den, mamma."
"Vad säger du, Karl? Det har du icke
talat om för mig, att du hade medicin med
dig. Tänk, om du tappat den på vägen!"
"Nej, morbror, det dugde inte: ty mamma
har ingen annan än Gud och mig att lita
till", sade Karl, men nu kom han ihåg att
nämna Gud först.
"Sämre kunde hon ha", sade morbrodern,
när han såg det nästan manliga allvar, som
låg utbrett över det friska gossansiktet.
"Och kan du icke hjälpa dig själv, så vet du
åtminstone att ropa, så att Gud måste höra
dig."
Senare på kvällen, när Karl för
längesedan somnat, stod modern vid hans säng.
Med tacksamhet och kärlek blickade hon ned
på det brunlockiga huvudet. Hur manlig
hade han ej sett ut, hennes lille gosse, när
han sade: "Mamma har ingen annan ärt
Gud och mig att lita till."
CSE3
Betraktelser
över Ebr. 2.
Av A. V. I.
Forts.
Här står det tydligt, att det tillföll
Sonen värdighet och ära, när han
kallades och insattes till överstepräst för
det ändamål eller "på det att han av
Guds nåd skulle smaka döden för
alla"-Det är ju uppenbart att det är en skam
och vanära både att själv överträda
goda lagar som att förföra andra till
lagöverträdelse eller att störta andra
i nöd och fördärv. Det är ock lika
uppenbart, att det är en heder att
försona och hela, vad andra hava brutit
samt hjälpa de nödställda. Och ju
större usling man hjälper, ju
hederligare är det. Jesus fick den äran och
nödvändigheten att bliva deras
hjälpare, som icke hava någon hjälpare,
ja, att bliva hela världens Frälsare.
Och härom isäger han: ’ ’.En lott har
tillfallit mig i det ljuvliga, ja, ett arv,
som behagar mig väl." Ps. 16: 6. Han
skulle till allas försoning och frälsning
lida döden för alla; med den
härligheten och äran blev han och ingen
annan och ingen mer krönt, "på det
att han av Guds nåd skulle smaka
döden för alla".
"Av Guds nåd." Det var icke av
någon människas förtjänst eller
värdighet, som Jesus dog. Icke heller var
det av djävulens och onda människors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
