Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48 - 2 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
"Herren skaffar rätt."
En fattig änka bodde i en liten koja
i Irland. Hon måste årligen betala tre
pund (= 54 kr.) i hyra för denna sin
stuga. Hon hade rätt svårt att få ihop
dessa penningar. En gång, när
betalningstiden var inne, gick hon till banken
i närgränsande stad för att få sina
penningar utbytta mot en växel.
Denna växel skickade hon med en
granne, som skulle gå och betala sin
hyra, och bad honom att på samma gång
betala hennes hyra. Någon tid därefter
besöktes hon av husvärdens agent,
vilken uppfordrade henne att betala hyran.
Hon sade sig hava sänt penningar med
en granne på samma dag hyran skulle
betalas. Agenten gick till grannen, som
medfört penningarna, men han nekade
att hava mottagit penningarna. Änkan
gick då till myndigheterna för att bedja
dem tvinga grannen att framlämna
penningarna.
Rättegången öppnades, och
rannsakning börjades. Sedan änkan redogjort
för det nummer, som stått på växeln och
namnet på den bank, varifrån den var
uttagen, tillfrågades hon, om hon hade
något vittne, som kunde intyga, att hon
lämnat penningarna. "Ingen var
närvarande utom den store Guden",
svarade änkan. "Han var den ende, som såg
mig lägga penningarna i mannens hand,
och jag kallar honom till vittne, att jag
säger den ärliga sanningen i dag."
Sedan tillfrågades grannen, vad han
hade att säga. Han nekade bestämt till
allt, men då han såg, att den enkla
berättelsen, framställd av kvinnan, gjorde
ett djupt intryck på de närvarandes
sinnen, sade han med eftertryck: ’ ’Jag har
aldrig fått några pengar av denna
kvinna. Jag vädjar till Gud liksom hon. Ma
jag falla ned död här, om jag ej säger
sanningen.’’
Han hade knappt uttalat dessa ord,
förrän han föll till golvet. Detta väckte
stor bestörtning bland alla närvarande.
Mannen bars ut i det fria och en läkare
efterskickades, men ingenting kunde
göras. Han var och förblev död. Med
denna- förskräckliga osanning på
läpparna måste han träda fram ’för Gud för
att få sin dom. När de undersökte
mannens fickor, låg där den växel, som den
fattiga änkan givit honom.
CS2D
Den gamle i skogen.
Fordom-dags var vidskepelsen hos alla
folkklasser vida större än nu för tiden.
Man trodde på troil, skogsrån, näcken,
sjörån, lyktgubbar, tomtar, älvor, goda ooh
onda féer, spöken, gastar och mycket
annat. Fantasien älskade att befolka hela
naturen med dylika hemlighetsfulla väsen,
somliga alltid illvilliga mot människorna,
somliga ofta välvilliga och välgörande, om
de ej retades eller förolämpades, ty då
kunde de vara fruktansvärda i sin hämnd.
I vanliga fall tämkte man sig dem i
mänsklig skepnad, ehuru de onda voro
vederstyggligt fula ooh vanskapliga, medan de
välvil-villiga, såsom t. ex. de goda féerna, voro ut-,
rustade med en ovanlig skönhet. De
troddes i allmänhet uppnå en oerhörd ålder och
äga en stor makt över naturens krafter.
Men även de bästa saknade, vad som är det
högsta ihos människan, en odödlig själ.
Många äro de sagor, som fostrats ar
fantasien ooh som knyta sig till tron på dessa
väsenden.
-Man trodde då också på trollkarlar,
ihäxor och trollgummor, som ansågos stå 1
förbund med de onda makterna och oftast
■med själva mörkrets furste, till vilken de
troddes ihava sålt sin själ för att få en
inblick i hemliga trolldomskonster. Dessa
voro mycket fruktade av den vidskepliga
allmänheten, som ändock: ofta anlitade
deras förmenta konst.
Med vår tids stigande bildning har tron
på dessa onaturliga väsen försvunnit i det
allra närmaste.
Vi förflytta oss nu några hundra år
tillbaka i tiden samt till en förmögen
bondgård ute på landet. Det är vinter, träden
stå kala, marken är betäckt med snö,
mörkret faller tidigt på med djupa skuggor,
som bjärt sftcka av mot de snötäckta
upphöjningar, som belysas av månen.
Allt sedan början av hösten hade man
ibland sett en äldre man vandra vägen
förbi fram till byn, där stan i handelsboden
gjorde några uppköp. Det var en underlig
företeelse; det nästan vita skägget hade
(Forts, å sid. 382.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
