Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48 - 2 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
"Det är förunderligt att sådana där
trollgubbar också (kunna visa godhet och
hjälpsamhet."
Men då fattade Sven hennes hand, såg
henne stadigt i ögonen ooh sade:
"Mor! Kalla honom aldrig mer
trollgubbe! Han är kanske bättre än någon av
oss, men mycket, mycket mer olycklig,
den stackars gamle i skogen!"
Änglavakt.
Kort före jul år 1889 var jag
sängliggande ’ en sjukdom, som vållade att
jag var fullkomligt oförmögen att röra
mig i bädden. En kväll skulle jag
lämnas ensam med mina barn, Gertrud sju
år oeh Gusitaf fyra år. En syster, som
skötte vårt ’hem, vidtog alla
försiktighetsmått, på det att ingen olycka skulle
hända under hennes bortvaro. Lampan togs
ut ur rummet och ett ljus tändes i
stället och placerades på en hög byrå. På
lyran stodo två vaser, med på den tiden
vaidiga Maquartbukette (torkat och
färgat gräs).
Under sin lek tappade barnen en
leksak, som föll under byrån, men då
Gustaf ej genast fann den, tog han,
innan jag hann förbjuda honom det, en
stol, ställde den vid byrån och kiev själv
upp på den för att taga ljuset och lysa
sig med, men han förde ljuset för nära
en av dte torra buketterna oc’h båda dessa
fattade genast eld. Intill byrån var
dörren, cch för detsamma ett draperi,
och om några minuter var även detta
i låga, Barnen, som ej kunde komma
ut genom den av elden stängda
dörröppningen, sprungo upp i sängen till
mig, och gömde i förskräckelsen sina
huvuden vid mitt bröst. Jag ropade
.så ’högt jag förmådde på hjälp, men
ingen hörde mig, och jag förstod med
fasa, att vi måste bliva innebrända.
Det var fasansfulla ögonblick, som nog
varje människa förstår. Men
räddningen kom. Jag hörde plötsligt en
susning som av vingslag, och se, elden
släcktes i ett ögonblick så fullständigt,
att en bit av draperiet ännu hängde
kvar. Men rummen voro fulla av rök.
En stund därefter kom inrusande i
rummet min läkare, som var på väg för
att besöka mig och som från gatan sett
eldflammorna genom fönstret och som
var "beredd på det värsta, Han frågade
häpen, vem som släckt elden. Jag
omtalade, vad jag sett. Han svarade
endast: "Änglavakt!", och jag tackade
Gud, att jag hade mina små älsklingar
cskadade kvar hos mig.
Men icke kunde jag ana, att de båda
inom kort skulle lämna oss. Omkring
en månad senare insjuknade Gertrud i
epidemisk hjärnhinneirtflammaition. oeh
efter två dagars sjukdom gick hon bort.
Lille Gustaf var ledsen över att Gertrud
gått ifrån honörn, och dagen efter
systerns död stod han på kvällen vid
fönstret, och såg upp mot himlavalvet på
stjärnorna. Plötsligt nickade han oeh
vinkade upp mot dem, sprang så bort
till mig, slog armarna om min hals oeh
sade: "Mamma, stjärnorna vinka åt
mig och vill, att jag skall komma upp
till Gertrud. Om pappa lånar en stege
och ställer upp på taket, så kan jag gå
upp på stegen och så räcker neg
änglarna mig med händerna och lyfter upp
mig i himmelen", så tänkte han efter
litet oefa utbrast så glad: ’ ’Jag tror
nog, att Gertrud själv kan komma och
hjälpa mig upp, men bed pappa att
skynda sig." Jag sade honom, att det
var så sent på kvällen, och att han
behövde vila sig först, innan han kunde
gå upp på stegen. Ja, det medgav han,
och han gick till sängs men påminde
mig, innan han somnade, att jag skulle
väcka honom tidigt, tv han trodde nog,
att Gertrud väntade på honom.
Han vaknade morgonen därpå redan
kl. 4, men i feber och med samma
sjukdomssymptom som systern. Han
behövde icke klättra till himlen på stegen,
ty dagen därpå kommo änglarna på
Guds bud och hämtade honom till
Gertrud. Och ej heller jorden behövde
skilja dem åt, ty de fingo ligga i samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
