Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 16 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
Annas julklapp.
"Vilken ledsam jul!" utbrast den
fjorton-åriga Anna Berg, där hon satt lutad över
sitt arbete vid fönstret, nu och då blickande
upp mot den grå himmeln. Gräit ute cch
grått inne, tänkte Anna vidare och «uckade:
Men det kan ju inte vara annorlunda då
både mamma och pappa äro bona och jag
måste fira julen ensam med sii.å-sysi-onenr
Plötsligt rycktes dörren upp, ooh
syskonen rusade in under glada utrop:
"Hurra! julaftonsmorgon, julaftons
nor-gon!"
"Att ni kan väsnas och vara så där glada,
fast pappa ligger sjuk långt borta i den
stora staden", sade Anna förebrående.
"Men mamma vårdar pappa så bra, att han
har ingen nöd", försäkrade lilla Ruth.
"Och vet du, Anna, jag kan nog kläda
julgranen fast alldeles ensam", påstod Karl.
"Tycker du det skulle passa sig för oss
att fira julen och vara glada, då pappa och
mamma äro borta! Nej i år få vi ingen
julgran", sade Anna bestämt.
"Men bara en liten, liten gran", bad Ruth.
"Nej, inte så mycket som en grankvist
en gång!" sade Anna hårt.
"Men", utbrast Karl, "mamma skrev ju,
att vi skulle fira julen som förr, ty —"
"Ty", fortsatte lilla Ruth, "Jesus har
kommit till oss och änglarna båda oss en stor
glädje."
"Men tänk om pappa dör", suckade Anna.
Både Karl och Ruth brusto ut i gråt.
Ingen julgran och tänk om pappa dör;
stackars små, det var en bedrövlig
julaftonsmorgon! Men Karl kom dock ihåg sin
plikt: kaninerna måste matas. Snyftande
tog han Ruth vid handen och båda barnen
gingo ut, lämnande Anna ensam med sin
sorg och bitterhet.
Men åter öppnades dörren, denna gång
sakta och varligt, och Skogamarkens gamla
Lisa nickade vänligt mot Anna och sade:
"Glad jul åt ungherrskapet!"
"Ack, kära Lisa, här blir ingen glad jul;
det vore ju rent av synd att fröjda3, då
pappa är så sjuk", snyftade Anna.
"Synd att fröjdas", upprepade Lisa i det
hon tryckte Annas hand, "nej kära
hjärtans, barnet mitt, att icke fröjdas vore
synd! Oss är ju född Frälsaren, dan
allsmäktige hjälparen, som vet råd i all vår
nöd."
"Ja, fordom gjorde han njg dem friska,
som ingen annan kunde böta, men tant
Maria har sagt, att nu för tiden ske inga
underverk mera."
"Jesus Kristus är densamme nu, som
fordom, densamme i går oeh i da§ ocli i
<vlg-het", sade den gamla stilla.
"Ack, Lisa, jag har nog bett Gud göra
pappa frisk, men tror du, att han hör min
bön?"
"Om vi bedja i Jesu namn, bedja att Gud
giver oss det vi behöva efter sin -;oda vilja
för vår Frälsares skull, då få vi vara vissa
om bönhörelse. Vår himmelske Fader
giver aldrig stenar för bröd, nej, ’let har han
aldrig, aldrig gjort, under hela min långa
levnad", sade den gamla eftersinnande.
När gamla Lisa gått började
kyrkklockorna ringa in helgen. Anna lyssnade till den.
stilla, djupa klangen och plötsligt föll det
henne in att nu kom den tredje maningen
till henne att fira en glad jul! Den f irsta
uppmaningen hade kommit med Je små
syskonens begäran om en liten julgran, den
andra med gamla Lisas försäkran, att det
vore synd att icke fröjdas, då Frälsaren var
kommen, som visste råd för allt. Och nu
ringde klookorna!
Vem talade genom dem till henne? Var
det icke Gud själv? Var det hans vilja, alt
hon skulle sitta här och tvivla i bittra
tankar på hans hjälp, förgätande i självisk
sorg sina små syskon? Nej, nej, så var
icke Guds vilja och inte fars och mors
iel-ler!
Och Anna såg till att dörren var räl
stängd, och så föll hon ned och utgöt I
hjärtesuckar sin nöd för Gud. Hon bad
sin Frälsares skull om förlåtelse och renirg
från sin synd, sitt tvivel och sin
kärlekslöshet mot småsyskonen, bad om hjälp för
far och mor. om nåd och frid för alla.
Sedan skyndade hon att söka upp Karl
och Ruth.
Hon fann dem ute i stallet hos kaninerna.
Stackars små syskon, de voro nästan stela
av köld.
"Kom, kom", ropade Anna vänligt, "vi
skola fira julen, ty även åt oss är
Frälsaren född!"
"Ja, jublade Ruth och Karl, och nästan
med en mun frågade de: "Få vi julgran?"
"Ja, det få ni visst", sade Anna men blev
med detsamma nästan rädd för, att hon
lovat mera, än hon kunde hålla. Varifrån
skulle hon nu i en hast få tag i en gran,
då hon icke brytt sig om att bestyra om
saken i går, då karlarna voro till skogen!
Men Karl visste råd.
"I hagen har jag sett en liten gran, jag
tar mina skidor och lånar Mattis yxa",
utbrast han muntert.
"Och vi följa med", sade Anna, som ville
se till, huru hennes lille bror skulle
hantera jxan.
Det var ett glatt sällskap, som en timme
senare återvände på sina skidor till gården.
Karl i spetsen med den lilla granen på
axeln, Anna och Ruth rödkindade av den
(Forts, å sid. 398.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
