Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51 - 23 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
Och till sin stora överraskning såg ihan även
sin kamrat ligga där, hjälplös som han själv.
Han hade under flykten undan bufflarne
fallit ner för en klippa, varunder han fått
skottet från sin bössa in i sin ena sida. Han
låg där nu döende långt från sitt mål, men
lämnade i sin olyckskamrats vård några
papper, som skulle komma honom till nytta,
ifall han bleve återställd från sin blessyr.
Nu kom indianen in. När han fick se
Ring vid sans, tog han fram en tavla och
höll för hans ögon under det han mumlade
några obegripliga ljud med ömma, innerliga
tonfall. Det var en bild av Kristus på
korset, och den röde mannens ord tycktes vara
en bön.
"Han är en kristen, och han har hållit
den tavlan för mina ögon, så den har bränt
sig in här", sade Erik och lade handen lätt
på sitt sårade bröst.
"Du Ring", fortsatte han, "ska vi dö här
I vildmarken bägge två och aldrig få någon
nytta av vår hemlighet, så yppar jag den
för vår räddare, som förstår något engelska,
och så kan han och flera få gott av den.
Men du och jag, låt oss dö i tron på
indianens vän och Frälsare, Jesus... Han var min
mors Jesus — och var även min en tid
—-men jag gick ifrån honom, jag — och det
har ock du gjort... Men han har inte gått
ifrån oss... Här finner han oss nu ... Hans
blod renar från alla synder ... Han räcker
till för alla folk — lovat vare hans namn —
indianens och vår Frälsare ...
Ring låg tyst, men en underbar stämning
gick igenom hans själ, så att hans kropp
skälvde.
Här i Amerikas vildmarker kommer en
halvvild indian med frälsningens budskap
till två unga män från ett av världens mest
civiliserade land, där Kristus varit predikad
i århundraden. Och full av barmhärtig
samaritkärlek och glödande av hänförelse för
den vite och den röde mannens Färlsare,
offrar han sina omsorger — sina ord . .. Det
blev honom övermäktigt...
På natten dog Erik Segersäll med
segersång på sina läppar. Och jag kom i en
själskamp, som höll på att kosta mig den lilla
livsgnista som fanns kvar hos mig. Men
när det nya livet — livet i Guds sons tro —
tändes upp, så tilltog ock det lekamliga i
styrka och min käre räddare fortfor, utan
att tröttna, att vårda mig och hålla den
korsfästes bild för mina ögon — både de andliga
och de lekamliga ... Underliga äro i sanning
Herrens vägar ..."
Under den andlösa tystnad, som rådde i
blockhuset, berättade Ring vidare om Erik
Segersälls hemlighet. Med sin räddare som
vägvisare, upptäckte han en dag denna
hemlighet, vilken bestod i ett av alla andra
okänt flodområde, där det i flodbädden fanns
en rikedom av guldsand, vilket område Erik
köpt av staten och varpå han lämnat
åtkomsthandlingarna som arv till Ring, med
villkor att giva indianen en andel därav.
Erik ägde inga anförvanter att lämna arv åt.
"Hur underligt det var, att djupt inne
bland bergen, där trakten knappt varit
beträdd av vit mans fot, finna rätt på Eriks
arv", fortsatte Ring. "Min häst hade min
räddare fått tag på, och själv red han Eriks
häst. Just där den slingrande floden
gjorde ett väldigt fall, var det. Just nerom
fallet. Där glittrade och blänkte det i vattnet
— och äkta guld är det — för Erik hade
haft med sig därav till undersökning. Så
fort det nu blir vår och bara marker, börja
vi arbetet — eller ock sälja vi hela området
och — fara tillbaka till Sverige ... Nästa jul
kan far få fira i det gamla landet igen, —
om I så vill, far —• för nu ha ni råd att fara
tillbaka och köpa igen vårt gamla Gläja i
Värmlands skogar — eller hur, far? Vad
säger I om det?"
"Jag säger bara, att när Gud fått reda på
dig, gossen min, så är det jul var jag är. . .
Sjung nu julsången, barn".
Och de sjöngo:
"Hell dig, julafton, härliga klara!
Du tänder ljus uti hjärta och tjäll".
o. s. v.
Och far avslutade med ett:
"Ära vare Gud i höjden, frid på jorden och
människorna ett gott behag".
Betty.
CS3D
En nyårsvaka.
Av Annita.
I ett festligt upplyst rum å ett av stadens
bästa hotell voro en nyårsafton ett’ sällskap
unga män samlade för att "vaka ut" det
gamla året och hälsa det nya välkommet.
Vinet gnistrade i de slipade glasen, skålar
utbringades och tal höllos, allt under
högljudd munterhet och stundom mer eller
mindre tvetydigt skämt.
Mitt under det feststämningen tycktes
vilja nå sin höjd, anmälde någon av
hotellbetjäningen, att en person önskade tala med
doktor Lovell. En lång, mörklagd man
reste sig från sin plats vid ett av de små
borden och gick mot dörren, följd av
sällskapets ivriga utrop: "Låt nu inte någon
draga dig ifrån oss i afton, Lovell, det skulle
sannerligen vara otur, om vi just nu bleve
berövade vår muntraste kamrat." Om några
ögonblick återkom han och i få ord
förklarade, att han genast måste lämna sällskapet.
En stackars kvinna hade uppsökt honom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
