Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52 - 30 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 3-25
Predika Kristus!
Birch, en engelsk präst, berättar
följande, om en döende fritänkare, som ban
på uppmaning av en vän besökte.
Mannan hade länge varit sjuk oeh
nödlidande. Med kristlig givmildhet hade Birch
givit mannen vad han behövde, men den
döende had honom att icke tala om
kristendomen, därför att han ändå inte
trodde på den.
Birch sade då till honom:
"Vill du svara mig på en fråga?"
"Ja", svarade den döende.
Lyftande sitt hjärta i bön till Gud
yttrade då Birch:
"Du vet, att jag skall predika i afton.
Många skola komma för att höra mig, de
flesta fattiga, som snart liksom du skola
stå ansikte mot ansikte med döden. Vad
skall jag predika om?"
Det blev tyst en stund, varpå mannen
med tårar i ögonen och med darrande
stämma svarade:
"Predika Kristus för dem — predika
Kristus!"
Och alldeles förkrossad och
tillintetgjord sökte den döende syndaren nåd hos
Gud för sin egen själ.
Vilket härligt vittnesbörd av den
döende fritänkaren: Predika Kristus för
dem.
Två knekthistorier.
I.
En ung värnpliktig gjorde sitt första
mote, och det var inryckningsdagens
afton, då alla skulle gå till vila. Det
var en troende ung man. Han var van
att varje afton på knä tacka sin Gud
för hans bevarande nåd och att
överlämna sig i hans beskydd under natten.
Skulle han våga göra det nu, då
logementet var fullt av kamrater?
Han vågade.
Mitt bland kamraterna föll han på
knii vid sin bädd och bad till sin
himmelske Fader, som han var van att göra.
Kamraterna visste i början ej vilken
min de skulle hålla, men efter en stund
började stickorden och hånet att
komma.
Det hjälpte ej. Då tog man till
kraftigare argument: Kuddar från de andra
bäddarna slungades mot den bedjande.
Men han lät sig ej störa. En och
annan stövel kom susande genom rummet.
Han bad alltjämt som om intet hänt.
Nästa kväll upprepades detsamma.
Vår krigsman bad på sina knän.
Kamraterna, för vilka han bad, hånade och
ofredade honom. Men hindra honom
att bedja på det sätt han var van,
förmådde de ej.
Tredje kvällen samma skådespel. Men
då detta pågått en stund, trädde en av
kamraterna fram — en jätte i krafter —
och ställde sig mitt i flocken. Han
hade varit en av de värsta dagarna förut.
Till allas häpnad höll han nu följande
tal:
"Den där låta vi bli, gossar! Det
är den modigaste av oss. Han uthärdar
elden. Det är en karl. Jag råder er
att lämna honom i fred."
Efter den betan fick också vår
bed-jare bedja i ro.
Man behöver ej falla på knä för att
bedja. Men ibland är det fegt att låta
bli.
II.
Jag kände en underlöjtnant, som ville
hava söndagarna för sig själv under
mötestiden, när tjänsten ej upptog honom.
Då brukade han- tillbringa
eftermiddagen på sitt rum vid Guds ord.
Kamraterna — som han alls ej drog sig för —
måste då undvara honom.
Detta stodo de nog ut med. Men de
hade fått i sitt sinne att förmå honom
ändra, mening. Under söndagen skulle
han framför allt vara med i festligt lag.
Han hade sitt rum vägg om vägg med
mässen, och kamraterna voro ej lågmäl
da. Där hördes en röst:
"Var är Z?"
"Å, den där", sade en annan
stämma, han vill ju aldrig vara med. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
