Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8 - 22 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .64
färdighet och låt oss ännu få
förnimma, att du är vår barmhärtige
Fader i Kristus Jesus! Det är ju en
småsak för dig att giva oss, vad vi
behöva, du, som har all makt i
himmelen och på jorden och har råd att
försörja till och med varje liten
kvittrande sparv, som har så litet
värde inför dig, jämfört med oss,
som äro köpta med ditt eget dyra,
heliga blod."
När morgonen grydde och de
stillat sitt hjärta med Davids ord: ’ ’Det
är gott att tacka Herren och att
lovsjunga ditt namn, du den Högste, att
om morgonen förkunna din nåd och,
när natten kommer, din trofasthet ",
tog Anders sin bössa och gick utan
något särskilt mål utåt vildbygden.
"Kanske Gud i sin nåd vill sända
en varg eller räv eller något annat
rovdjur i min väg, som jag kan fälla
och sedan möta länsmannen med, då
han nog snart uppenbarar sig",
tänkte han.
Något djur syntes emellertid inte
till. Men •—■ därborta på vägen kom
—• länsmannen. I detsamma drog
en vindfläkt förbi Anders, förande
med sig ett papper. Utan att tänka
på, vad han gjorde, sträckte han ut
handen och fångade det.
Länsmannen stannade och
hälsade och omtalade sitt ärende.
"Vad är det, ni har i handen
där?" sporde han i nästa andetag.
"Det vet jag inte själv än. Det
är bara en papperslapp, som kom
farande med vinden just nu och
hamnade i min utsträckta hand."
Anders vecklade upp papperet,
och två skära ettusenkronosedlar
lyste i nästa ögonblick de båda
häpna männen i möte.
Det var länsmannen, som först
kom sig för att tala. "Det må man
säga, att den hjälpen kom
ovanifrån", sade han. "Aldrig förr har
jag varit med om något dylikt. Gå
nu lugnt hem till er stuga och sitt i
ro där tillsvidare. Ni blev ju i hast
både skuldfri och förmögna karlen."
"Men — men — pengarna äro ju
ej mina,"
"Jag undrar just, vem som kan
bestrida er rätten till dem än så
länge. Jag skall emellertid
annonsera pm saken, och skulle ägaren
infinna sig hos mig, så hoppas jag det
är en så pass "fin" karl, att han
ger er en hittelön stor nog att klara
edra skulder med, vilka ju ändå inte
är så stora, jämförda med den
summa, ni nu håller i er hand. Farväl
så länge!’’
Anders Matsson visste ej rätt, om
han drömde eller var vaken, så
överraskad var han över Herrens
underbara ingripande, då han gick de få
stegen hem till sin lilla stuga. Paul
Gerhardts ord hade gått i
bokstavlig uppfyllelse på honom:
"Han skall så kandia, den käre Guden,
att du av häpnad ej finner orden
för hjärtats ödmjuka lov och pris."
Hans makas förundran över den
sällsamma händelsen blev ej mindre.
Ej underligt om deras glädje och
jublande tacksamhet tog sig uttryck
i psalmens ord:
"Lova vill jag Herran, Herran,
ty han bäver hört min röst.
Han är, då all hjälp syns fjärran,
dock min starkhet, sköld och tröst.
Han de ondas kraft förtager
och sitt barn ur faran drager.
På min Gud i liv och döden
har jag min förtröstan satt,,
han har hulpit mig i nöden,
och mitt hjärta är nu glatt.
Därför vill jag honom prisa,
honom evigt ära visa."
Till svar på länsmannens
annonsering anmälde sig ägaren,
grosshandlare A. från Stockholm, Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
