Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9 - 29 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .64
av sådant, som är oss till skada ooh
fördärv. Ooh skulle det, såsom
fallet varit i vissa stormiga tider, gälla
försakelse av hem, släkt ooh
fädernesland, så svarar Herren för, att det
icke i sak skall bliva oss någon
förlust. Petrus sade till Jesus: "Se, vi
hava övergivit allt ooh följt dig, vad
skola vi få? Ooh Jesus sade till
dem: Sannerligen säger jag eder,
–—–var och en som har
övergivit hus eller bröder eller
systrar eller fader eller moder eller
hustru eller barn eller åkrar för mitt
namns skull, han skall få hundrafalt
och ärva evigt liv." Matt. 19:
27—29.
Att Abraham hade naturliga
hinder i sin väg, då det gällde att
åtlyda Herrens kallelse, hinder, som
måste övervinnas, och naturliga känslor,
som måste underordnas Guds vilja,
det se vi av den bibliska berättelsen.
Men han rådfrågade sig icke med
kött ooh blod utan höll sig till orden
från Guds mun. Och hain blev för
egen del av Herren välsignad och
gjord till välsignelse för andra, ja
för hela världen, ty det ingick i Guds
löfte till honom: ’ ’I din säd skola
alla släkten på jorden varda
Välsignade."
Nu kan visserligen den frågan
ligga nära till hands: Kunde icke
Abraham ha stannat i sitt fädernesland
och hos sin släkt och där levat ett liv
med Gud i stilla fruktan och lydnad
för hans bud och rätter? På denna
fråga kan icke givas något annat
svar än ett absolut nej, ty Guds
kallelse lydde: "Gå ut ur ditt land octh
ifrån din födelsebygd och ifrån din
faders hus!" Skulle han följa
kallelsen, hade han intet annat att göra
än att gå efter Herrens ord. Och,
såsom vi redan förut erinrat, fick
han aldrig orsak att ån^ra sin tillit
till Herren.
Herren hade icke från början sagt,
vart han skulle gå, utan: Gå titi det
land, som jag skall giva dig! Det
kan se ut som om han gick på måfå,
— men nej, den ■som går i tron på
Guds ord, han är ledd av Guds hand,
och den (handen leder icke vilse.
Därtill kunde Abraham vara alldeles
trygg i det medvetandet, att Gud
hade hela ansvaret för hans resa. Oah
det är i sanning tryggt.
Världen vill icke veta av en Gud,
som ingriper i människornas enskilda
liv. De taga därför icke notis om
hans vilja och få därför så ofta
sönderslitas av oro ooh kval. Det är väl
sant, att vi icke i varje livets läge
hava så tydliga ord av Gud, som
Abraham hade, men då hava vi i alla
fall hans löfte om hjälp och ledning.
"Vem den är, som fruktar Herren,
honom lärer han den väg han skall
välja." Och åter säger Herren:
’ ’Låt mig få hava omsorgen om mina
barn och om mina händers verk".
Vad Gud haide för avsikt med att
kalla Abraham att gå ut ifrån sitt
land frågade han icke efter i första
hand. Han trodde Gud. Något
större kan ioke Sägas om någon
människa än detta: "Han tro-dde Gud".
Nog var Abraham viss om, att Gud
skulle stå vid sitt ord, och han fick
erfara att Gud skulle göra långt
mycket mera än vaid Abraham
kunde tro och tänka.
Till Abrahams kallelse fogade Gud
det löftet: "Jag skall välsigna dig
och du skall varda till välsignelse".
Vi hava allra först att i Abrahams
kallelse giva akt på, att Gud därmed
avsåg fullbordandet av det löfte, som
han gav redan på syndafallets dag
om kvinnans säd, som skulle
söndertrampa ormens huvud. "Jag skall
rikligen välsigna dig och föröka
dig", hade Herren sagt till
Abraham. Och åter: "Pdh i din säd skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
