Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10 - 7 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.64
Den unge läkaren.
Forts.
"Hör mig", svarade den sjuka och
reste sig till hälften upp, under det hon
tycktes samla sina sista krafter för att
tala. "Det är många år sedan jag lärde
känna sanningen, ehuru jag, tyvärr, icke
vandrat i densamma. Mina föräldrar
bodde i Perth, och där framlevde jag
även de första åren av mitt äktenskap.
När Jacob, min äldste gosse, föddes, var
jag nära döden, och prästen kom och
smorde mig med olja och bad till
helgonen och den heliga jungfrun, men det
gav mig ingen frid. Jag fruktade för
döden och var viss, att jag skulle få
stanna i det eviga mörkret, denna
fruktan förvärrade mitt tillstånd, och en lång
tid svävade jag emellan liv och död. Om;
sider tillfrisknade jag dock, men ingen
frid kom i mitt hjärta. Jag hade erfarit,
att helgonens hjälp var otillräcklig, men
visste ingen högre att vända mig till. En
dag satt jag utanför dörren till vår
stuga, med mitt späda barn i skötet; jag
var så beklämd, att tårarna strömmade
utför kinderna. "Är barnet sjukt",
frågade i detsamma en vänlig röst bakom
mig. Jag for förskräckt upp och
varseblev en främling som närmat sig, utan
att jag märkt det, men han såg så mild
och ändå så allvarlig ut, att jag kände
mig helt väl till mods inför honom, och
då han ånyo frågade, vad som fattades
mig, sade jag, att allt var väl med
barnet, men att jag själv var fridlös och
olycklig, arbetande och betungad. Då
smålog han och frågade, om jag kände
Htmom, som sagt: "Kommen till mig, J
alla, som arbeten och ären betungade,
och jag vill giva eder ro". Jag svarade
"nej" och tillade, att för mig funnes
ingen ro. Då begynte han tala så, som
aldrig någon förut talat med mig. O, jag
kan icke upprepa för er allt, vad han
sade, men under det jag lyssnade till
honom, syntes allting för mig i ett nytt
ljus. Han visade mig tydligt, att ingen
människa, vem hon än vore, kunde
borttaga våra synder, och att intet helgon
hade makt att hjälpa oss, ja icke ens den
heliga jungfrun. Han försäkrade mig
gång på gång, att Guds eget ord lärer,
att vi icke hava och icke behöva någon
annan Frälsare, än vår dyre Herre
Jesus Kristus. Och efter detta första
samtal kom han ofta tillbaka och talade för
mig mer om Herren Jesus, till dess även
jag började älskade Honom. Och huru
lycklig var jag icke då! Den tryckande
bördan försvann, och jag var icke längre
rädd vid tanken på döden; jag behövde
icke söka hjälp hos det eller det
helgonet, ty jag gick nu direkt till den gode
Herren Jesus själv och fann hos Honom
allt, vad jag behövde. Men sedan vi
flyttade hit och kommo in i en mängd nya
förhållanden, har jag åter förgätit
Honom och levat, såsom om jag aldrig hade
känt Honom." Härvid kvävdes rösten
av tårar och snyftningar, och den
stackars kvinnan nedsjönk utmattad på
halmbädden.
"Var vid god tröst", yttrade läkaren,
"och kom ihåg, att om ni än har förgätit
Herren, så har han icke förgätit er. Om
vi bekänna våra synder, heter det i hans
eget dyra ord, Han är trofast och
rättvis, att han förlåter oss synderna och
renar oss av all orättfärdighet. Men nu
måste ni vila; ni är redan allt för
mycket utmattad, och jag vill komma
tillbaka i morgon."
Den sjuka grep otåligt efter hans hand.
"I morgon är det kanske för sent",
viskade hon, "jag måste säga er allt redan
i dag, och sedan skall det icke förundra
er att jag icke vill hava att skaffa med
någon präst eller munk. Vad tron J väl,
att dessa gjorde med den man, som var
så god, och som levde i så nära förening
med Herren Jesus? Jo, de kallade
honom kättare, och de brände honom på
bål — ja, de brände honom, för det han
talade så öppet om vår dyre Frälsare.
Jag stod själv och såg, huru de togo hans
liv, och jag hörde honom mitt i lågorna
prisa Herrens Jesu namn och uppmana
oss, som voro närvarande, att troget
hålla ut i bekännelsen".
"Hette denne man Resby, John Resby",
frågade läkaren.
"Ja, och en rättskaffens man var han.
Men när jag nu är död, fruktar jag, att
ingen skall tala med min man och mina
barn om sanningen, sådan Resby
förkunnade den. Jag har försökt att tala med
dem om Honom, som dog för oss på
korset; och om jag finge hoppas, att ni
ibland skulle påminna dem härom, det
skulle då bliva mig lättare att lämna
dem. Jag tror, att Jacob älskar Herren
Jesus."
Doktorn lovade att göra, vad han
kunde, och efter att hava tröstat den döende
modern med Skriftens dyrbara
nådestill-sägelser och slutligen i bönen framlagt
hennes nöd för Herren, lämnade han
henne med löfte att återkomma följande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
