Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13 - 28 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .64
drog henne hastigt med sig åt sidan ut
från de andra barnen, liksom hade det
gällt att skydda henne för lejonets käftar.
"Ester", sade han strängt till henne,
"huru kunde du våga att löpa till de
kristna. Du vet dock, att de —", då
träffade honom en milt förebrående blick
från den unga lärarinnan, inför vilken
han plötsligt förstummades, och,
frammumlande en ursäkt, lyfte han på
hatten. Men hon svarade vänligt, men
bestämt: "Jag visste icke, att det var eder
emot, att den lilla kom hit. De,andra
barnen funno henne gråtande i skogen
och förde henne av medlidande hit,
varest hon blivit helt glad". Hon vinkade
ännu en gång kärleksfullt åt Ester och
gick sedan lugnt därifrån.
Moser gick likaledes bort, skyndsamt
dragande sin lilla dotter med sig. Då
han flytt undan från den kristna kyrkans
trollkrets, stannade han plötsligt och
frågade, i det han med en mörk blick såg
ned på barnet: "Vad har du där för en
bild i handen. Visa mig den!"
Darrande framräckte Ester belöningskortet,
vilket föreställde Frälsaren, då han tog
barnen i sin famn och välsignade dem.
Därunder stod bibelstället Mark. 10: 14.
"Det är en avgudabild, det är något
mycket dåligt, du får icke se därpå", sade
han strängt och rev sönder det oskyldiga
kortet i små bitar och kastade dem i
skogsbäcken, som flöt där förbi. Ester
såg, huru de framvällande vågorna buro
bort hennes kostliga skatt; även hennes
lilla hjärta var sönderslitet. Hon grät
högt, men sänkte därpå av fruktan för
fadern huvudet och gick tyst gråtande
bredvid honom hem.
Där kastade hon sig till den kära
moderns hjärta, så snart hon blev ensam
med henne, och klagade för henne under
bitter gråt hela sitt lidande, men hon
förteg icke heller, hurusom hon i
söndagsskolan hört så mycket gott om; den
store barnavännen, som heter Jesus, och
som givit sitt liv för att frälsa henne.
Modern strök tröstande sin älsklings
hår och sade: "Vi vilja bedja till Jesus
för stackars pappa." Fru Moser var
nämligen från längre tid tillbaka i
hemlighet tillgiven kristendomen. Hon hade
av en väninna, som lärt känna Jesus som
Messias, hört mycket om den korsfäste
och uppståndne Frälsaren, och var honom
i hemlighet av hjärtat hängiven.
Emellan fader och barn hade den inre
klyftan sedan denna dag blivit ännu dju-
pare, och detta var en tung börda för den
lilla Esters veka hjärta. Hon blev allt
mer stilla och allvarlig, så att man
knap-nast mer såg henne le. Ävenså blev hon
månad efter månad allt blekare — tills
hon en dag helt blek och genomskinlig
låg på sjukbädden. Hennes känsliga
natur hade dukat under för bördan av
det bekymmer, som över ett års1 tid hade
nedtyngt henne. Nu förskräcktes fadern
återigen och kom till besinning över sitt
kärlekslösa behandlingssätt Han lät
genast tillkalla en av de bästa läkarna.
Denne skakade efter sin undersökning
sakta på huvudet och sade mellan fyra
ögon till herr Moser: "Flickan har ioke
det ringaste organiska lidande.
Sjukdomen har sitt säte i hennes sinne, och om
den icke kan bliva hävd där, skall den
lilla komma att duka under."
Då vaknade äntligen faderns samvete
till full känsla av hans ansvar. Nu
uppbjöd han allt, för att rädda dotterns
liv. Han överhopade henne med ömma
omsorger och all upptänklig
uppmärksamhet. Hon tog emot allt vänligt
leende och visade sig rörande tacksam
därför, men hon blev dock icke frisk. Hon
förblev lika blek och låg mest stilla med
sammankläppta händer under det
hennes läppar rörde sig i tyst bön och
hennes ögon med en strålande blick voro
vända emot himmelen. Men på faderns
sinne tryckte hans forna hårdhet såsom
en tung skuldbörda, och hans tankar rör
de sig ständigt omkring, huru han skulle
kunna gottgöra, vad han brutit, och
bereda sin dotter någon verklig glädje.
Uppfylld av denna tanke, blev han en
dag stående framför en konsthandel,
fängslad av en tavla. Det var
Plock-horsts härliga målning: "Låten barnen
komma till mi.g!" Med en djup suck,
varigenom han övervann den sista
återstoden av motsträvighet, trädde han
beslutsamt in i butiken och köpte bilden —
åt Ester. För egen räkning köpte han
ett nytt testamente, för att med egna
ögon övertyga sig om den djupare
betydelsen av skriftstället Mark. 10: 14. Då
han kommit hem, slog han darrande av
rörelse i hehllighet upp den hittills
hatade boken — och då trängde det ordet:
"Förmenen dem icke!" djupt in i hans
hjärta. Strax därpå blev den köpta
bilden hemsänd till honom. Han bar den
själv till sin dotters säng och ställde den
vid hennes fötter. Då drog ett lycksaligt
leende över Esters ansikte, så
solstrå-lände, att man näppeligen tänkt sig kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
