Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13 - 28 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
tio tiil antalet, obemärkt genom de
vimlande gatorna bort till den avlägsna
stadsdel, där den bömiske läkaren bodde.
I spetsen för dem syntes Miretown
Vidare märktes Campbell, Howe, Lindsaj-,
Stewart och andra, tillhörande
Skottlands äldsta familjer. Den flamländske
köpmannen var ock med. Den lilla
skaran samlades i Paul Cfawers rum,
där ämnen av djupaste vikt avhandlade?.
Vid närmast föregående sammankomst
hade man talat om skärselden, en fråga,
som i denna tid låg tung på månget
sinne. Paul försökte att, så vitt möjligt var,
med Skriftens egna ord besvara -alla
skarpsinniga anmärkningar, som gjordes
av studenterna, och läste därför flera
bibelställen, t. ex. detta: "Jag åstundar
att skiljas hädan och vant. med Kristus,
vilket ock mycket bättre vore."
Ett.sådant ord behövde inga kommentarier, ty
att vara med Kristus var ju något helt
annat än att försmäkta i skärselden. Men
den vise läraren ville icke endast
undanrycka sina lärjungar tron på skärselden,
han ville ock giva dem något annat och
bättre i stället: han ville föra dem till
kunskapen om Jesus och hans kärlek till
arma, förlorade syndare. Långsamt och
med tonvikt på varje ord läste han
berättelsen om den förste martyren,
upprepande trenne gånger Stefani sista bön:
"Herre Jesu, anamma min ande." Månn»
för att kasta den i skärselden? Nej, för
att taga honom till sig, i enlighet med
det nådefulla löftet: "Där jag är, där
skola ock de mina vara." — Efter denna
berättelse, vilken uppfyllde alla med
djupt allvar, omtalade han den
frimodighet, varmed flera martyrer i Böhmen
beseglat sin tro pä bålet. Så berättade han
om den ädle Johan Huss, som led
martyrdöden den 8 Juli 1415, och om
Hierony-mus av Prag, som den 30 Maj 1416 följde
honom efter samma väg. Vändande sig
särskilt till van Weld, omtalade han,
huru en framstaende köpman i Prag vid
namn Johan Kraus, kastades i fängelse
och måste utstå den hårdaste behandling.»
blott därför att han uppträdde till
försvar för Johan Huss samt vidhöll
lekmännens rätt till kalken i den heliga
nattvarden. "Många uppmanade honom
att återkalla", fortfor berättaren, "men
lik den första församlingens Stefanus
hade han i tron sett en skymt av den
öppnade himmelen och svarade
frimodigt: "Jag är färdig att dö för Kristi
evangelium." "Äro ock vi, mina bröder",
utbrast den unge läkaren, upptänd av
helig iver, "färdiga att giva samma svar,
om vi skulle ställas i valet emellan
bekännelsen och förnekelsen? Äro vi
färdiga?"
Alla de unga, som i denna stund
lyssnade till de gripande orden, voro med
dyrbara band fästade vid livet, dock
kände de sig nu villiga att hellre
försaka allt än förneka den Frälsare, vars
kärlek de något litet begynte att ana:
även i en kommande tid blev minnet av
denna afton av fortfarande välsignelse
för dem. Till slut knäböjde de alla i
bön för Herren, men i samma ögonblick
de uppstodo, hördes utanför fönstret en
låg, uthållande vissling. Paul Crawer
blickade ut och varseblev en gosse, som
tecknade ät honom att öppna dörren.
Han tvekade, ty han visste blott allt för
väl, vad följden skulle bliva, om
myndigheterna upptäckte arten av de
sammankomster, som höllos här. Nästa blick
var dock nog att förjaga hans tvekan, ty
han igenkände i gossen sonen till den
fattiga kvinna, vid vars dödsbädd hatt
nyss suttit. Följaktligen öppnade han
dörren, och Jacob Kyd störtade in.
"Käre herre", yttrade han med låg
röst, "låt alla dem, som äro hos er,
stanna kvar tills vidare, ty pater Tom, eller
"svarte Tom", som vi kalla honom, lurar
pä dem icke långt härifrån. Jag hörde
honom säga till en av sina vänner, att i
böhmarens hus samlades folk till
olovliga sammankomster, men han skulle nog
veta att sätta bom härför. Han tyckte
icke om främlingen, tillade han."
Doktorn tackade gossen för hans
varning, varefter han skyndade att meddela
sina gäster den fara, som hotade dem.
De blevo slagna av överraskning, ty Ge
hade icke haft minsta aning om något
försåt. Emellertid förklarade de alla, att
de voro beredda på vad som helst.
"Nej, mina vänner", yttrade Paul, "må
vi icke förhasta oss. Den rätta visdomen
är varsamhet i allt och tillåter oss icke
att själva rusa i lejonets gap; må vi
vänta ,till dess vi, oaktat all varsamhet,
kastas dit in."
"Låt mig gå ensam", inföll Wilhelm
Miretown. "Jag känner svarta Tom oen
vet, att hans hjärta är ännu svartare än
hans namn. Men jag vill gå ut och
inleda ett samtal med honom och under
tiden föra honom gatan framåt mot
slottet, där jag lovat sammanträffa med
Dunmore. Sedan vi avlägsnat oss,
kunnen I andra begiva er hem, en och en i
sänder",. Forts.
Tryckt på Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
