Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17 - 25 April - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131 BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.64
"Du har blivit ett medel i Guds
hand till att rädda min själ", sade
mannen. "Lova mig, att du under
hela ditt liv icke förgäter de stackars
fångarna.’’
Flickan lovade det.
Detta löfte blev av avgörande
betydelse för denna unga flicka. Linda
Gilbert var hennes namn. Hon har
invigt sitt liv åt kärleksarbetet bland
fångar. Hon har fått
fängelsebibliotek till stånd och har gjort talrika
besök i en mängd olika
fängelser, likasom hon har antagit sig
otaliga fångar efter deras
lösgivande. Hon har uttalat, att hon med
bestämdhet vet, att minst 600 av dessa
stackars människor nu föra ett
hederligt liv.
cssa
Vårt dagliga bröd.
Det var ingenstädes i hela huset
barnen ville vara så gärna som i
mormors rum. Därinne stod den
hem-trevliga, stora soffan, i vilken det var
så roligt att krypa upp, när
skymningen föll på. Där stod också den stora
klaffbyrån, som mormor kallade mors
chiffonjé, och i vilken det fanns så,
inånga lådor med vackra askar och
allt möjligt annat. På väggen hängde
en bokhylla med de mest
förunderliga bilderböcker för de äldre barnen
och så den stora länstolen — och det
var det bästa av allt —- där funno de
alltid den kära, gamla mormor, som
aldrig sade, att hon icke hade tid för
dem, såsom andra så ofta gjorde.
Åh, tänk hur skönt det var att få
smyga sig in till mormor, när det
gått hål på strumporna eller kommit
en reva i kjol eller byxor. Mormor
hade alltid garn och lappar, som
passade, oöh lagade så att det knappast
syntes, att det varit hål.
Det var därför icke heller ovilligt
de fem små därute i trädgården
slutade upp med sin lek och lyssnade,
då mormor knackade och vinkade dem
in till sig.
— Vad är det? ljöd det i korus.
—- Byt först om på fötterna, så fån
I sedan stanna härinne en halvtimme
eller till sängdags. Jag har något
att tala med er om.
Snart sutto de där alla fem
förväntansfulla i en lång rad i den kära
soffan, och mormor såg helt allvarlig
ut, då hon började.
— Ja, barn, det är icke bara för
att ni skela få höra något roligt, som
jag i dag kallat er in, ty jag har
blivit litet missnöjd med er på sista
tiden. Jag har nämligen funnit
brödbitar lämnade här och där på
trädgårdsbänkarna och på trappan, oeh
då jag frågar, vem som lagt dem där,
så befinnes det i allmänhet ha varit
ingen.
—- Jag har ju så oifta talat med er
om att det är synd att så där låta
brödbitar förfaras. Men i
eftermiddags kom jag att tänka på något, som
min mormor en gång berättade för
mig, ooh som gjorde så djupt intryck
på mig, att jag aldrig kunnat glömma
det. När jag nu berättar det för er,
hoppas jag, att det skall få verka
mera aktsamhet om och tacksamhet
för maten.
— Mina föräldrar voro, som man
säger, välbärgade och deras gård en
av de största i hela socknen. Skogen
sträckte sig flera kilometer bort, och
åkrar och ängar lågo runt
boningshuset. Mina iföräldrar voro gästfria
oeh ville gärna göra sina
medmänniskor gott. Det fanns alltid arbete
på gården för den, som ville arbeta,
oeh mjöllåren var aldrig tom för den
fattige. Men spinn- och vävstolen
gick vintern lång-, och, då våren kom
(Forts, å sid. 134.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
