Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20 - 16 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155 BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.64
mer försökte ihan likna dorn, och det
var icke heller de bästa ibland dem,
som han valde till sällskap. Ju
längre tiden gick, desto mera sällan
tänkte Jaköb på vad hans troende lärare
hade sagt om att bedja till Gud och
vandra på hans vägar. Och den lilla
bibeln, som förut varit honom så kär,
öppnade han nu sällan.
Då mötte han en dag sin forne
lärare, som han egentligen höll så
mycket av, men för vilken han nu
vanligtvis gick ur vägen. Denne
talade så kärleksfullt och allvarligt med
sin unge vän, att dennes hjärta
vek-nade.
Följande söndag gick Josef i
söndagsskolan för första gången på
länge. Man talade där 0111 den gode
herden på ett sådant sätt, att Josef
plötsligt fick klart för sig, huru
djupt han bedrövat sin Frälsare, och
huru nära han varit fördärvets brant,
men också huru den gode herden
räckt ut sin hand för att rädda sitt
vilsegångna lamm från syndens
törnen.
Det blev en aifton, rik på tårar,
men ock på salig glädje, sorg över
synden, men fröjd över Guds nåd, och
från den dagen skulle Josef helst
velat tacka och lova Gud hela dagen,
då lian arbetade djupt under jorden,
så glad var han att åter vara funnen
av den gode herden. —
Tio dagar senare hade Josef som
vanligt farit ner i gruvsdhaktet och
arbetade flitigt ocli glatt tillsammans
med sina kamrater. Men den dagen
hände en svår olycka, och Josef var
en bland de svårast skadade. Han
fördes upp’ i et-t mycket beklagligt
tillstånd. Blödande, med brutna
lemmar bars han av några arbetare
till sina ’föräldrars bostad. De. som
buro honom, voro bleka av förfäran
och < (arrjt/le i fhela kroppen, men
Josef tycktes icke känna någon smärta,
utan stämdte upp en lovsång, när han
lades på sin torftiga bädd.
En kamrat, som hörde honom
sjunga och tacka Gud, undrade, om
icke stillhet och ro nu vore det som
han bäst av allt behövde.
"Jag kan icke vara tyst", sade
Josef. ’ ’Jag är så lycklig, min
Frälsare är mig så nära, mitt himmelska
hem är mig också så nära’
’Några gossar, som förut varit
Josefs skolkamrater, kommo för att
höra efter honom.
’ ’Farväl, farväl!’’ ropade den
döende gossen. "Våga språnget i
Jesu famn ni också, och tag emot
förlåtelse. Och så — var beredda att
dö!"
Äntligen var ban ensam med de
gråtande föräldrarna.
"Far", bad han nu med bruten
röst, "kom hit fram till mig ooh bed
med mig!"
"Jag kan inte, min gosse,"
"Bed du då. mor!"
"Jag kan inte jag heller",
snyftade hon.
"Så måste jag väl föreöka själv."
Och Josef bad en gripande bön för
sig själv och för far och mor.
"Men du måste sjunga för mig,
far, min psalmvers: "Där uppe är
det ingen natt".
"Jag kan inte, jag kan inte",
svarade fadern.
"Då vill jag försöka", sade ban
med ett milt leende och slocknande
ögon. Och med svag röst sjöng ban:
"Däruppe är det ingen natt
och ingen grät och smärta.
Däruppe är min högsta skatt,
där vare ock mitt hjärta.
Jag vet ej stund, jag vet ej dag,
men dagligt — dig — förbidar — jag."
De sista orden voro knappt
hörbara. Med sång på läpparna fick
Josef gå in genom pärleportariia i
den eviga staden.
cssa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
