Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22 - 30 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET .64
föra." Joh. 7:4. Bland det sista,
han talade på korset, var ock den
förkunnelsen, att han icke hade
misslyckats utan fullkomnat sitt stora
frälsningsverk. Johannes skriver;
’’Emedan Johannes visste, att allt
re-dan var fullkomnat, sade han, på det
att skriften skulle fullbordas: Jag
törstar. Och där stod ett käril fullt
av ättika, och de fyllde en svamp
med ättika och satte den på en
i,sop-stängel och iförde den till hans mun.
Då nu Jesus hade tagit ättikan, sade
han: Det är fullkomnat och böjde
ned huvudet och gav upp andan."
Joh, 19:28—30.
Forts.
CS23
Det brinner.
Utmed landsvägen låg en liten
tarvlig stuga. Väggarna voro
ojämna, och de små rutorna infatade i
bly, men invändigt var allt fint och
ordentligt.
Här bodde en fattig taktäckare
med sin ende son. Hans hustru hade
redan länge vilat där nere på byns
kyrkogård.
Mannen, som bodde j den lilla
stugan, betraktades som en högst
egendomlig person. Men det oaktat, eller
måhända just därför, var han i hela
trakten aktad. Världen kan te sig
som hon vill, det är och förblir en
gammal erfarenhet, att hon icke kan
förneka en sann och verklig kristen
sin högaktning, öch just en sådan
var den gamle taktäckaren, trots
sina många egendomligheter.
Nu hände sig, att bredvid honom,
gård intill gård, bodde en rik bonde,
i vilkens hus penningarne voro lika
så rikliga som husfriden var
sparsam. Ty var mannen häftig och hade
en flink tunga, så var hustrun i dessa
båda stycken dock hans överman och
återgav honom varje ord med ränta.
Icke en dag för|löt, utan att kiv och
skällsord hördes ända till
taktäcka-rens stuga.
Detta bedrövade djupt den gamle
kristlige mannen, och ofta hade han
i tysthet bett Herren Gud för sitt
fridlösa grannfolk, att det dock
måtte bliva bättre med dem, och han
talade ett gott ord än till mannen,
än till kvinnan, men allt förblev
såsom förut.
En dag, då taktäckaren var
sysselsatt i sin lilla trädgård, hörde han
åter ett väsende och ett spektakel
värre än någonsin. Den ene
överbjöd den andre i utrop av giftiga
ord till varandra, och när de stöda
nära den låga muren, hörde
grannen alltsammans.
Då fick han plötsligt en ingivelse.
Med ett par språng var han över
muren och ropade av alla krafter:
"Eld, eld!’
Förskräckta veko de båda
trätande makarne undan.
"Var, var brinner det?" ropade
den ene efter den andre.
"I helvetet", svarade taktäckaren,
och därmed försvann han.
Det oväntade sätt, varpå han
visade sig, hans ord, och det
eftertryckliga allvar, varmed de
uttalades, gjorde ett djupt intryek på de
båda makarna. Ett ögonblick stodo
de helt förbluffade, och därefter
smögo de var och en för sig till sitt
arbete, utan att säga ett ord. Men
ordet satt kvar i deras hjärtan, och
ofta sedan, när det var nära att
bryta- ut i strid emellan dem,
ljungade ordet: "Eld! Eld!" för deras
öron, dämpade mannens häftighet
och höll kvinnans ivriga tunga inom
gränsen för det passande. Kort
sagt, ifrån den stunden blev det dag
efter dag bättre med dem. Och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
