Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27 - 4 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
BARNTIDNINGEN HENAPBIKORiNET
gonen, men burit nyckeln till sina
rum i sin ficka. Och stölden, märkte
han icke förr än han fram på
förmiddagen vaknade för att åter begiva sig
på resa. Nu tillkallades
ordningsmakten och allt gjordes för att
upptäcka tjuven eller tjuvarna.
Det var lördagsafton, då
arbetarne hade fritt från arbetet i
verksta,-den, då en av de yngste arbetarne,
en gosse på sjutton år och i sällskap
med en mindre gosse, gingo åt
skogen till.
"Det är så gott vi sätter eld på
alltsammans, så får di aldrig rätt på
varken kappsäck eller sedelbok", sade
den äldre av dem.
"Men pengarna,, dom bränna vi
väl inte upp ändå", sade den
mindre.
’ ’Di har jag allt grävt ner, så dom
letar aldrig länsman upp", sade den
äldre, men ett drag av ångest och ont
samvete kunde han ej få bort av sitt
bleka ansikte.
De sökte upp en gömd plats i
skogen, plockade en del saker och ting
tillsammans, kastade kvistar och
torrt ris över och tände på.
"Nu får jag se om pojkarne stå
på sina platser och hålla vakt, så
ingen kommer och får se att vi tuttat
på. Kasta du några kvistar på
elden, så den inte får slockna förr än
skräpet brunnit upp!’’ sade den
store pojken och avlägsnade sig.
Och den mindre var ej sen att
utföra sitt uppdrag. Han bar ihop så
mycket brännbart och kastade i
eldhärden, så lågan steg allt högre och
nådde snart upp till de höga trädens
understa grenar, som girigt fattade
eld. När den större gossen, som var
ingen annan än Sölve Sörum, kom
tillbaka, hade elden växt till ett helt
bål, som sände lågor och rök högt
upp i de närgränsande trädens gre-
nar. Sölve blev utom sig av
förskräckelse och försökte släcka
branden. Ett kärl med vatten stod i
närheten, men det tyctes endast öka
elden. Men de saker, som de skulle
bränna upp, syntes ännu knappt
berörda därav.
Gossarne voro i en förtvivlad
ställning, ty elden spred sig fort till den
stående skogen. Röken hade också
observerats till nästa gård och folk
kom i massor för att deltaga i
släckningen. Men då kom även de
halvbrända lämningarna av de stulna
sakerna i dagen, och länsman och
fjär-dingsmän stodo snart på
olycksplatsen.
De båda gossarne, som ej kunde
förneka sina brott, fick med
fångskjuts följa med till fängelset i den
närbelägna staden. Och snart voro
de dömda till vissa års fängelsestraff.
Mari Sörum var nästan tröstlös
över sin gosses illgärning och straff.
Det var svårt, ja, omöjligt att kunna
taga tröst ur Guds ord, och likväl
bad hon och ropade i sin ångest på
hans hjälp. Hon måste dock, när
kvällen kom dyster och mörk över
henne, lämna sin plats där ute på
klippan och begiva sig hem. Hennes
gosse hade nu setat i fängelse över en
vecka, och hon visste icke, hur han
var till sinnes under fångensapen.
Men när hon kom hem, hade hon brev
från honom. Han skrev att Gud
hade visat honom vilken stor syndare
han var och hur väl han förtjänat
detta, straff. Han trodde dock att
Gud för Jesu skull förlåtit honom
allt och att han skulle låta straffet
bli honom till nytta, om blott mor
kunde skaffa reda på pengarna de
hade gömt, varvid han noga beskrev
platsen. Så bad han henne innerligt
förlåta honom all den sorg och skam
han dragit över henne, och icke upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
