Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28 - 11 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
"Vilka då?" frågade jag.
"Berättelsen om solens och månens
"stillestånd", svarade han.
Jag förstod att man liär lätt körde
fast. Och jag var långt ifrån beredd
på detta kvistiga ämne. Ja,g suckade
till Gud om hjälp. Och som jag nyss
förut hade läst berättelsen och
fastnat för själva slutorden, så svarade
jag. "Har professorn givit akt på
hur denna berättelse slutar ?" ’ ’Hur
så?" invände han. Jag slog upp
stället i Josua 10: 14 och läste det:
"Aldrig har någon dag. varken förr
eller sedan, varit lik denna, då
Herren lydde en mans röst." Vidare
tillade jag: "För oss troende finns
intet anstötligt i denna bibliska
uppgift. För den Allsmäktige, som
icke allenast har skapat de synliga
himlakropparna, utan ock hela det
oändliga universum, som ingen
människa någonsin kan utrannsaka eller
fatta* för honom är det väl vida
lättare att stanna och åter sätta solar i
gång, än det är för oss människor
att röra en hand eller en fot. Och
varför skulle icke Gud göra under.
Allt hans verk är under för oss. Och
all vår vetenskap haj’ blott detta
stora mål: att utforska hans gärningar
i skapelsen och livet."
Professorn mumlade något och
mulnade en smula. J<*g fruktade
verkligen att min frispråkighet hade
spelat mig ett spratt. Men sedan vi
samtalat en stund erkände professorn
helt ogenerat sin okunnighet i bibeln,
en bok som han just aldrig befattat
sig med.
Sedan jag läst Es. 53 och på mina
knän inneslutit oss alla i bön, sade
jag farväl. Ingen hade räckt mig
handen mer än Frida, som öppnade
dörren.
Då jag vandrade mot hemmet, kän-
de jag mig en smula nedslagen och
illa till mods och ansåg att ett
sådant intrång just inte kunde
medföra någon nytta,. Men den vise
mannen har sagt: "Den som ser på
molnen, han får icke så, och den som
aktar på vädret, han får icke
skörda." Och ett annat ord: Saliga äro
de, som så vid alla vatten, och
släppa oxens och åsnans fötter fria."
Några dagar senare kom jag,
märkvärdigt nog, åter att
sammanträffa med professorn. Den gången
var det han som uppsökte mig.
Det var under ett vanligt
veckomöte i kyrkan på Koisgade, som jag
observerat tvänne ovanliga gäster,
vilka sutto nere i kyrkan. Det var
professor Nielsen och en medelålders
herre av vanlig prästtyp.
Jag hade knappast hunnit avsluta
mötet innan de båda framträdde.
Professorn hälsade gemytligt, just
på det för danskarna så säregna
sättet, tog mig för första gången i hand
och presenterade sin kamrat, utan att
angiva hans titel. Denne önskade
samtala med mig och de följde mig
utåt staden. Professorn var hela
tiden en tyst, lyssnare, medan den
andre, som redan från första stund ga,v
intryck av förställdhet, verkligen
satte mitt rätt begränsade vetande i
alla möjliga teologiska och bibliska
frågor på hårda prov. Vi hade
under samtalet hunnit den plats, där
jag bodde och stod under de lövrika
träden, då samtalet började få en
mera intim och på sa,mma gång en
mera personlig prägel. Slutligen
framställde främlingen följande
fråga: "Kan ni erinra er en sjuklig
gammal dam, som ni avlade besök hos
för kanske ett år tillbaka?" Då
han övergick till detta ämne, märkte
jag en iögonfallande förändring i
hela hans sätt att tala och befce sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
