Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 29 - 18 Juli - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227 BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
nes kraft, så hon orkade så litet med
att utföra det arbete, av vars
avkastning hon och hennes Lennart skulle
leva.
Lennart var hennes livs glädje, och
om någonsin en glädjestråle skulle
bryta fram ur hennes stora, mörka,
tungsinta, ögon, där sorgen tycktes ha
gjort sig bofast, var det när blicken
föll på sonen. Han var femton år
nu, och förvärvade sig höga betyg i
elementarskolan i nästa stad.
Herr Salvater hade, innan han
kallades hädan, insatt ett litet kapital i
en bank till sin gosses studier. Ty
tidigt visade Lennart, att han var ett
material att göra någonting av, och
detta kapital skulle hans moder icke
kunna användai ett öre av, hur stort
behovet än blev. Och nu till denna
midsommar syntes det bli större än
vanligt, ty fra Salvater hade varit
sjuk en vecka och ej orkat sköta sitt
vanliga arbete för medel till sitt och
sin gosses uppehälle.
Han hade ferier nu, var stark och
matfrisk, men anade, att mor hade
stora bekymmer och litet att göra
med. Hon var en kvinna, som ställt
sitt synglas högre upp, och ville i
allt lyda och bero av sin käre
himmelske fader. Det jrisste Lennart, ty han
hade sin moders sinne oeh
livsåskådning, och det gjorde honom ont i
hjärtat att han ej kunde vara hmne
till någon hjälp i de ekrnomiska
svårigheterna ännu. Och henne gjorde
det ont, att hon ej kunde fira
mid-scmmar så som hon ville för honom.
Det var ju midsommarafton, hans
femtonde födelsedag, och hon ägde
absolut intet att göra festligt med.
Lennart plägade alltid bliva
inbjuden till Järnafors någon gång, ty
gossarne där, Uno och Sixten, voro
hans skolkamrater. Sixten, som var
hans klasskamrat, hade ju icke så
lätt för sig och anlitade därför ofta
Lennart vid inlärandet av sina läxor.
Men nu hördes varken pojkar eller
inbjudning av.
Fru Salvater kom nu ihåg, att hon
lovat en god vän i staden något
blommor till midsommar. Staden låg blott
en tjugo minuters väg till fots från
hennes hem, och då kom den tanken
i hennes sinne, att om Lennart ville
gå dit med blommorna, kunde han
möjligen bli bjuden på en god måltid
eller en god kopp kaffe, vilket allt
han ej kunde få i det utarmade
hemmet. Hon frågade honom därför, om
han ville vara, snäll och gå till
hennes vän med dessa blommor. Han
svarade, att det ville han gärna, ty
han tyckte att en sådan mamma som
hans var värd att gå en bit väg för,
och det gjorde han utan någon tanke
på att det låg en fin kvinnlig
beräkning under hennes begäran. Och så
gingo de båda ut för att välja något
vackert av det lilla,, men frodiga
blomförrådet där ute.
"Mamma", sa,de han, "om nu
moster Ella skulle vara bortrest, får jag
gå till den fattiga fru Urberg, som
har en sjuk gosse, så gammal som jag,
och ge honom blommorna? Det är
så synd om honom.’’
"Det får du gärna, det. Det är
roligt om man ka,n göra andra
stackare glädje med det lilla, när man
inte har det stora att dela med sig
av."
Och Lennart tog blommorna och
gav sig i väg. Vägen till staden var
vacker och Lennart hoppades, att
naturens högstämda skönhet skulle
skingra den tunga stämning, stackars
mors betryck försatt honom i. Men
det- ville inte gå. Hungern sög i hans
inre, och han kände sig tom och
maktlös. En kopp kaffe, som icke var
kokt på en äkta kaffeböna, med en bit
bröd till, var hela hans frukost, och
Forts, å sid. 229.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
