Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32 - 8 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
ken man växer till frälsning, så
syftar han därmed på sanningens ord
i dess helhet. Men när aposteln talar
om mjölken i vår text, syftar han
därmed på "de allra första
grunderna av Guds utsagor". Han
skiljer på mjölk och "stadig mat". För
vår själs näring behöva vi både
mjölk och stadig mat. Men i det
aposteln här betecknar såsom mjölk
är icke nog till vår salighetskraft.
I efterföljande kap. säger han till
och med: "Låtom oss lämna -—
mjölken — de första grunderna av
Kristi lära och fortgå till
fullkomligheten."
"De första grunderna av Kristi
lära", det är läran om Kristi gudom.
Aposteln har ock börjat detta brev
med dessa grunder. I de två första
kapitlen har han med gamla
testamentets skrifter bevisat, att Jesus
Kristus är Gud, såsom vi sågo, när
vi betraktade dem.
Det är klart, att vi i vår
salighetslära och kristensdomskunskap
behöva även de första grunderna.
Men det är dock icke tillräckligt,
om vi stanna vid de första
grunderna och icke komma längre. Yi
behöva även "den stadiga maten"
eller "fortgå till fullkomlighten".
Det är icke nog till frälsning att
känna och tro på Jesus såsom Gud.
Den dödsdömde brottslingen
behöver inför Gud försoning, och den
nakna själen behöver ock i sitt
hjärta och samvete känna honom,
som dog för hans synder och
därigenom gottgjorde för hans synder
och försonade honom. Detta har
Jesus gjort såsom överstepräst.
Kännedomen om att Jesus Kristus
är Gud, det är de första grunderna
av Kristi lära; kännedomen om vad
han gjort såsom överstepräst det är
den stadiga maten, det förer till
.fullkomlighet Forts.
Mille och Milla.
De hade sedan tidigaste barndom
bott i samma ruckliga hus i den
mörka gränden, Mille och Milla, men
syskon voro de inte, fast de hade lika
namn. Gossen hette nämligen Emil
och flickan Emilia. Gossen hade
blott sin mor i livet och hjälpte
henne så ’ gott han kunde för att båda
skulle slippa tagas till fattigvården.
Han hade med hurtigt mod upptagit
livskampen, och skötte sig bra med
vad arbete han fick om händer.
Nu hade han fått i uppdrag a,tt
sopa gata och gårdar vid en fabrik i
stadens utkant, och detta gjorde han
med all den kraft och energi, som
utvecklat sig i hans tolvåriga person.
En gång hittade han en boll, till
vilken han ej kunde finna ägare. Och
då rann den tanken på honom, att
han skulle giva den till kamraten på
andra sidan förstugan, lilla Milla,
stackare, som aldrig knappt havt en
leksak i sina små händer.
Lilla Milla, hade sin mormor, hon,
sedan hennes mor dog, och mormor
var snäll och gudfruktig och sökte
alltid lära sin lilla dotterdotter det,
som lände till hennes själs bästa, men
kunde icke för sina halvblinda ögons
skull laga hennes trasiga, kläder.
Se, där kom hon. ju. Söt var hon
med sitt rika, lockiga hår och sitt
soliga leende, det tyckte även Mille, däi<
han rättade på sig och överräckte
bollen till henne med ett: "Varsegod,
Milla!"
Så stodo de där nu mitt emot
varandra, den mörka grändens barn, han
med sitt markerade ansikte och sin
putslustiga min, och hon med sitt
vårfriska leende och sina glada ögon
— men trasiga voro de bägge två.
Å, vilken skatt för Milla a,tt äga
denna vackra boll, och vilken glädje
för Mille- att ha kunnat ge henne den!
Men det var inte värt för dem att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
