Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33 - 15 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BAHiNTIDNINGtHN .SENAPSKORNET
259
De läste bibeln tillsammans,
förenade sig dagligen i gemensam bön,
sjöngo ofta andliga sånger och,
psalmer, i synnerhet om sommaraftnarna,
då de efter slutat arbete plägade gå
ut i skogen — modern vanligen stödd
mot sin sons arm. Huru lycklig Hans
kände sig under dessa stilla
aftonstunder, och huru präktigt hans
friska, ungdomliga stämma klingade
under de hundraåriga bokarnes höga
och lövrika valv!
Var och en plägar vanligen välja
någon till älsklingssång bland de
många, han sjunger, och så hade även
Hans gjort. Den, som mest tilltalat
honom, och som därför även var
honom kärast, var en tysk gammal sång,
böljande med orden: "O, Guds
Lnnm."
Då Hans frågade: ’ ’Nå, vad
skola vi väl sjunga i afton?" plägade
hon, efter att ha nämnt några
särskilda sånger, leende tillägga: ’O,
Guds Lamm’ -— kan jag tro?"
Ett fruktansvärt krig hade
emellertid utbrutit mellan Tyskland och
turkarne, dessa, senare då ännu mer
fruktade än nu. De hade redan
vunnit flera segrar.
Södra Tyskland var i fara, och
varje vapenför man uppbådades; till
och med änkans ende son, som annars
av en väl berättigad
mänsklighets-känsla är frikallad från krigstjänst,
måste nu. då fäderneslandet hotades,
även ikläda sig vapenrocken.
Hans erhöll sålunda även
uppbrottsorder. Arma, beklagansvärda
Dorotea,! Dock, hon skulle ha känt
sig dubbelt olycklig, om hon icke i de
avlägsna främmande länderna känt
någon, till vilken hon kunde anförtro
sir, son. Yem kunde det väl vara?
Jo, konungarnes konung, herrarnes
Herre, den himmelske Yän, som lovat
vara änkans stöd oeh den faderlösas
fader.
Dagligen, ja nästan stundligen,
talade Dorotea med honom om sin. Hon
anförtrodde honom även de minsta
obetydliga småsaker. "Du vet",
sade hon, ’ ’att min älskade Hans icke
har starkt bröst, och att han lätt blir
förkyld." Hon hade den fasta
förtröstan, att Herren, såsom allestädes
närvarande, hörde hennes bön uppe
i norra Tyskland, på samma gång
hans faderliga öga vakade över Hans
på slagfältet utanför Belgrad.
Yar gång sedan hon sålunda bedit
återtog hon sitt arbete lika lugnt och
tillitsfullt som förr, då hon under
sonens barndom satt sig att lappa hans
små kläder, sedan hon först stoppat
täcket omkring honom och givit
honom den sista godnatts-kyssen.
Hans, nykter, samvetsgrann och
begåvad med gott förstånd, lärde
snart föra vapen och vad som
dessutom tillkommer den militära,
tjänsten. Han vann förmäns aktning och
kamraters kärlek. Då och då skrev
han till sin mor, bad för henne,
såsom hon bad för honom, och kände
sig icke så olycklig, som man kunde
hava föreställt sig.
Hän ha.de redan deltagit i tvänne
strider, vari turkarna blivit
tillbaka-drivna, och skyndade att så fort som
möjligt delgiva modern sin glädje
häröver. "Tänk, moder", slutade
han sitt brev, "jag har icke erhållit
ens den ringaste skråma — Herren
vare tack!’’
En afton ryckte en avdelning tur-,
kiskt kavalleri helt nära de kristnas
läger. Generalen kommenderade
genast, ut en väld liten trupp för att
jaga dem på flykten. Hans var även
däribland; tapper och brinnande av
iver, lät han locka, sig att förfölja
fienden även sedan denne börjat
draga sig tillbaka; slående till höger och
vänster med sin sabel, märker han
icke, att han avlägsnat sig från de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
