Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34 - 22 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
På Värskär.
Här svallar havet blått och grönt,
och vinclen susar friskt och skönt.
En luft från damm och smitta fri,
man andas, lever, röres i.
Här strålar solen skön och varm.
Hit når ej stadens brus och larm.
Blott vita måsars gälla skrin
hörs blanda sig med stormens vin.
En ärevördig åldring likt
står Herrens hus på minnen rikt.
Och stugor uti smultronfärg
syns lysa täckt bland gråa berg.
Ock här på havsomsvallat skär ’
finns själar, som ha Herren kär,
som leva på hans blotta nåd,
begrundande lians frälsningsråd.
Hur vitt är bränningarnas stänk!
Hur härlig sommarsolens blänk!
Längst ut en ensam skuta styr.
I fjärran skymtar Kläppens fyr.
I lungor, vidden eder ut!
Mitt trötta sinne, se och njut!
Spänn vingen, fantasi och dröm,
och böljans sång i hjärtat göm!
O Österhav, du trolska hav,
du bäddat har så mångens grav.
Så grymt du skiljer hjärtan åt,
du sprider smärta, sorg och gråt.
För mordlust skylls din bölja blå.
För stormar måste vågen gå.
Då blir din säng kring skär och stup
en snyftning tung, en suckan djup.
Än leende i solens ljus,
än rytande i vildsint brus,
mig tyckes, att du lika är
det under, i mig själv jag bär,
De vågor i mitt eget bröst,
som stillas endast för lians röst,
som ännu mèd sitt: "Stilla, tig",
kan bjuda stormen lägga sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
