Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 35 - 29 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN .SENAPSKORNET
279
På Eskdals hed.
I.
Solen sjönk långsamt’ ned bakom
Annandals berg. Det var som om
en flod av guld utbrett sig över
heden, och guldglänsande voro de
strömoln, som simmade på den
omätliga himlarymden därovan. En till
åren kommen man stod, som det
tycktes, försjunken i beundran av
dien praktfulla solnedgången.
Naken och ödslig låg heden omkring
honom; inga sädesbärande fält, inga,
skogklädda dalar mötte hans öga, då
det sänkte sig från himmelen till
jorden, och likväl erbjöds honom
även här ett skådespel, som måste
kallas skönt; ty himmelens härliga
färgprakt återspeglades på jorden.
Den slöja av silverskir, som sänkt sig
över krönet a.v de avlägsna höjderna^
antog en rosenröd färgskiftning från
den nedgående solens strålar, under
det ljus och skugga kämpade om
överväldet på berg och hed.
Den enslige betraktaren var, såsom
sades, till åren kommen; hans kinder
voro infallna, hans kroppsbyggnad
svag, och hajis långa vita hår låg
nedsjunket över en panna, djupt fårad
av tiden. Han tycktes dessutom
uttröttad; plötsligt lämnade han sin
stående ställning, sjönk ned på en
mossbeväxt jordvall och lutade
huvudet mot sin vandringsstav.
Han satt länge sålunda nedlutad.
Solen hade nu försvunnit, och
landskapet var höljt i skymning, och
likväl förblev han ännu sittande med
ögonen fästa, på marken, under det
tunga suckar arbetade sig fram ur
hans bröst. Slutligen mumlade han:
"Herre Gud, förläna mig ny kraft
att bära min prövning! Varför
skulle väl jag knota, då han, som du
sände till att frälsa världen, ej hade
något att luta sitt huvud till?"
Han blev avbruten därigenom, att
en hand lades på hans a,xel, vilket
kom honom att upplyfta sina ögon.
De möttes av blicken från en yngling,
som det tycktes omkring femton år
gammal. Till svar på den äldres
frågande blick sade gossen:
"Jag gick förbi och hörde edra
sorgsna, ord, ni tyckes vara i nöd,
kan jag vara er till någon hjälp?"
Den gamle skakade sitt huvud
men teg.
"Natten faller på", fortfor
ynglingen, "och vinden blåser kall över
heden; Var har ni ert hem, att jag
må hjälpa, er dit?"
. "Hem!" sade den gamle
vandraren; "ack, jag har intet hem utoiri
det, dit jag hastar att gå, dit
lyckligtvis rövare ej kunna komma, och
där förföljarens röst aldrig skall
avbryta tystnaden. Veckor efter
veckor", fortfor han, "har jag sovit
under bar himmel, utan att våga^närma
mig en herdes koja, då jag någon
gång sett dess ensliga ljus lysa i
fjärran-"
"Och varför?"
"Min son, jag är en av de biltoga*
de fågelfria.’’
"Kom då med mig; min mor bor
inte långt härifrån; och fastän det
härberge, vi kunna bjuda er, är
anspråkslöst och vår kost tarvlig, så
neka vi dock aldrig att giva varken
det, ena eller andra åt hungriga och
hemlösa.’’
Med dessa ord uplyfte ynglingen
varsamt den gamle, som fäste en
stadig och forskande blick på hans
tänkande ansikte.
"Känner ni till", frågade han
sorgset, "den dom, som hotar dem,
vilka hysa någon av flyktingarna?"
"Ja, jag har hört talas därom",
svarade han, "men vad betyder det?
Ni är hungrig och behöver mat; ni
är hemlös och behöver skydd. Kom
således nu med mig. Min mor skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
