Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37 - 12 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BABJNTmNINOHN SENAPSKORNET
291
med våra två barn möta mig på
hennes moders grav, eftersom jag där
ville taga avsked av dem för att
aldrig se dem mer. Hon hade lovat
att komma. Långt före den för vårt
avtalade möte bestämda tiden drev
mig min oro ut på kyrkogården.
Min hämndtörst hade bragt mig från
sans och besinning. Jag ville
tillintetgöra den eländiga och skaffa
barnen ro. Under det jag, utom mig
av upphetsning, strövade omkring
bland gravarne och redan gladde mig
åt tanken att snart vara förlossad
från detta livets elände, då — rörde
sig plötsligt ett liktåg förbi mig emot
en uppkastad grav. I spetsen av
tåget gick den av alla väl kände pastor
Ger ok.
Jag fick plötsligt den tanken att
höra på liktalet, "ty", sade jag för
mig själv, "det är ju också ditt eget
liktal, då du ju eljes icke får
något". Jag smög mig bort till
närheten av det omkring graven samlade
likföljet och hörde nu de ord, som
sedan dess varit mig oförgätliga:
"Min Gud, tag mig icke bort i mina
halva dagar!" (Ps. 102:25). I
början lyssnade jag blott med det
yttre örat; efterhand steg min
uppmärksamhet, men tillika blev jag
mer och mer uppfylld av ångest.
Prästen talade om, huru svårt det
var att dö. Hans ord träffade mig
som klubbslag och sönderslogo mitt
hat och mina mordtankar till den
grad att jag till slut, djupt
uppskakad, satte mig ned på en avsides
liggande grav och började fälla bittra
tårar. Där torde jag visst hava
setat mycket länge, men då jag
lämnade platsen, kände jag mig befriad
från den rysliga mordlusten och
tackade i en brinnande bön den kära
Guden för den underbara räddningen.
Under det jag ännu satt i mina tå-
rar och drömmar, hade min hustru
kommit och hade frågat efter mig
Ètios en av dödgrävarne, men han
kunde icke lämna någon upplysning.
Jag gjorde mig då omsider (redo
att gå och tog mina skjutvapen med
mig. Jag ville göra ett sista försök
att förmå min hustru att vända om
från sina vägars villa. Men, om:det
misslyckades, ville jag strax
utvandra. Med denna fasta avsikt styrde
jag mina steg mot den gata, vid
vilken min svåger bodde. En mörk
aning överväldigade mig, då jag stod
utanför husets dörr. Jag öppnade
den ljudlöst, inträdde i korridoren
och hörde i samma ögonblick min
hustru med leende mun säga: "Jag
tror, att det brushuvudet har
sprungit sin väg utan att säga farväl, nu
kunna, vi ju vara lugna."
Under ett skri av förskräckelse
från de båda eländiga, vilka i samma
stund fingo ögonen på mig,
vacklade jag ut genom dörren och reste
.följande dag till Bremen. Gud fick
emellertid övertaget. (Smärtan fiek
driva mig till korsets fot i
syndabekännelse och bön!"
Käre ämbetsbroder! Ni skall av
detta meddelande se, huru Guds ord
ofta räddar en människa från att
begå en förbrytelse, även utan att den,
som uttalar detta ord, vet det minsta
därom. Den avlidne var alltid efter
sin utvandring ordkarg, oeh aldrig
har jag sett honom le — men han dog
som en sann kristen i fast tro på
Frälsaren. Tre år efter sin
utvandring hade han fått höra, att hans
hustru dött av nfervfeber, och att hon
under sin sjukdom uttalat sin
längtan efter mannen."
"Är icke mitt ord, säger Herren,
såsom en hammare, som sönderslår
berg?" (Jer. 23: 29).
C3D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
