Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37 - 12 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
BARNTIDNINGEN SENAPBKORJNET
ne, att om klockan blev sju på
aftonen, utan att Andrew kommit -hem
från sitt dagliga arbete, brukade
modern i sin ängslan skynda att kasta
över sig en schal och ila ut på heden
för att söka efter honom .
Den afton, Andrew påträffade
främlingen, hade modern känt sig
mer än vanligt ängslig att något
kunde ha träffat sonen. Solen gick
ned, och de kalla aftondimmorna
omsvepte slätten, och ännu dröjde
sonen att komma. Hindrad av
illamående från att gå ut för att möta
honom, satt den stackars änkan
bävande vid eldstaden, blickande mot
den öppna dörren och kämpande med
sin otålighet. Slutligen hörde hon
hans välkända steg; med ett
glädjerop skyndade hon emot honom, men
studsade tillbaka av förvåning vid
åsynen av främlingen.
"Mor", sade Andrew Hislop, "här
har jag med mig en av dessa
martyrer, som de grymma förfölj arne söka
efter för att mörda. Jag fann
honom på heden, där han låg
förfrusen och uttröttad; men han var rädd
att följa mig, därför att han, om han
kom hit, kunde bringa olycka över
oss. Men jag sade honom, att du
skulle banna mig, om jag lämnade
honom utsatt för de kalla
nattdun-sterna, under det vi hade ett tak,
varunder han kunde finna skydd.
’Gjorde jag orätt däruti?"
"Nej, min son", sade fru Hislop
med en blick av moderlig ömhet.
"Jag skulle sannerligen ha blivit
mycket ledsen, om du kunnat så
glömma vår plikt, att du lämnat den
gamle att dö vid vägen. •—•: Var god
och sitt ned", fortfor hon, i det hon
vände sig till främlingen och på
samma gång satte fram en stol åt honom
framför den flammande brasan.
Vandraren sjönk uttröttad ned på
den framsatta stolen.
"Vad han måtte ha lidit!"
viskade hon till sonen, med en sorgsen
blick på främlingens infallna kinder
och utmärglade kropp. "Vet du,
vem han är?"
Ynglingen varade nekande och
övergick till att berätta för henne,
vad som försiggått viel deras möte.
Fru Hislop suckade djupt.
"Dystra tider, dystra tider!" sade hon.
"Vargen är ute efter rov, och fåren
äro förströdda. D, Herre, huru länge
skall mördarens svärd få höjas emot
dina ringa tjänare?"
Nu slog främlingen upp sina ögon
och smålog trött mot den ömhjärtade
änkan, då denna fuktade hans
läppar med varm vassla och sakta gned
hans tinningar.
"Känner ni er bättre?" frågade
hon. Han tryckte hennes hand.
"Silversnöret brister, och ämbaret
vid källan skall snart krossas",
svarade han på skriftens sköna
bildspråk. "Min kraft är i det närmaste
förbrukad. ’Gud .give, att jag icke
kommit liit blott för att dö!"
"O, säg inte så", sade Andrew
Hislop, " I denna stund är ni
uppgiven av trötthet, men en god natts
vila kommer att återge er
krafterna".
Forts.
essä
Fideikommisset
beter en nyutkommen längre
origi-nalberättels© <a,v K. K—n. Pris 1: 50.
’Då rekvisition uppgår till 10 .kronor,
lämnas 25 % rabatt.
A-dressera:
JULBUDSKAPETS FÖRLAG,
Norrköping.
Tryckt pä. Norrköpings Tidningars Tryckeri 1920.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
