Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42 - 17 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET
331
Dockan var mycket kär för den
lilla, men nöden har ingen lag.
Dockan måste nn ätas upp. Barnet tog
leksaken, kysste den till avsked,
lindade den i ett papper och begav sig
därmed till pantlånarens butik.
Pantlånaren utvecklade papperet
och såg dockan. Målningen i hennes
ansikte var borta och håret var i
oordning och hennes kläder smutsiga.
Han vart mycket förargad och —
hårdhjärtad som han var — röt han
till barnet: Gå din väg! och
slungade med det samma dockan mot golvet,
så att hon krossades i bitar. "Gode
Gud, hjälp oss och giv oss mat för
Jesu skull", bad den lilla gråtande.
Ett fruntimmer gick just förbi och
råkade få syn på, huru mannen
kastade dockan och föste ut den
gråtande flickan.
"Vad står på?" sporde fruntimret
det gråtande barnet.
Flickan berättade nu förhållandet,
och fruntimret ,som var en
församlingssyster och var mycket
intresserad i fattigbesök, följde flickan hem.
Då hon hade funnit flickans
berättelse vara sann, skyndade hon att
anmäla förhållandet för den krets, till
vil]jen hon hörde och som bestod av
tio personer.
Dessa kommo nu den fattiga
familjen till hjälp med många saker och
på allt sätt, så att makarne snart
blevo friska. Fadern fick också sedan
en plats, där han kunde förtjäna
nödig mat och nödiga kläder för sig
och de sina, som nu fingo det bra.
För dem som hava Gud kär
samverkar allt till det bästa. Det var
synd för pantlånaren att vara så hård
och obarmhärtig och elak som han
var. Men Gud vände det tijl godo
för barnet och de Stackars makarna.
Besöket.
Vid universitetet i Wittenberg
studerade under reformationstiden
Mikael Agricola. Han bodde
tillsammans med två andra finska
ynglingar. De hade mycket svårt att reda
sig. Ofta fingo de gå till sitt arbete,
medan hungern tärde på deras
krafter. En gång då nöden var som
svårast beslöt Mikael Agricola att gå till
Luther för att begära hjälp. Han
var en blyg och försagd yngling, och
det var ingen lätt sak för honom att
taga detta steg, men nöden tvang
honom.
Han öpnpade dörren till Luthers
arbetsrum, stannade i dunklet och
blickade omkring sig. På
skrivbordet brann ett ljus, som endast
belyste den vitrappade väggen där
bakom ; det övriga av rummet var mörkt,
ty en bred rygg och ett huvud med
rikt lockigt hår skymde ljuset. Från
sidorummet hördes barnjoller och ett
sakta skrammel med porslin. Ett
fräsande ljud tillkännagav, att man
stekte något, och in i rummet
trängde doften av mat. Agricola kände,
hur hungern växte. Gåspennan
rispade och raspade mot det grova
papperet. Ibland stannade den helt oeh
hållet och det stora huvudet lutade
sig mot vänstra handen. Nu
knarrade stolen vresigt och gåspennan
dök ned i bläckhornet och raspandet
begynte ånyo. På sidoväggen
kastade huvudet en jättestor skugga ,som
försatte Agricola i en beklämd
sinnesstämning. Han kände sig så liten
och hjälplös. I sin förvirring vågade
han icke tillkännagiva sin närvaro,
och gåspennans enerverande ljud
nästan skrämde honom på flykten.
Mannen vid skrivbordet växte till en
jätte, på samma gång som han själv
allt mer och mer krympte ihop.
LTSXJ
(Forts, å sid. 333.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
