Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44 - 31 Okt. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
BARNTIDNINGEN SEJNAPSKOR/NET 350
de, kommenderades så gott som
uteslutande av unga män, av vilka de
flesta förde ett utsvävande liv. Detta
inverkade på mig, och jag kastade
mig ut i syndalivet med begärlighet.
På få månader blev jag en
fullständig drinkare och passionerad
kort-spelare. Jag minns icke, att jag ens
en enda gång gjorde något allvarligt
försök att befria mig från dessa
lasters våld; tvärtom hängav jag mig
vilt åt all slags tygellöshet. Jag log,
när de äldre sökte varna mig, och med
en ynglings hela självtillit påstod jag
mig kunna sluta upp med detta liv
när helst jag ville.
Men den tid kom snart, när jag
upptäckte, att mina usla lustar hade
mig fullständigt i sitt våld. Från
den stunden hade jag ingen ro.
Under de år som följde var mitt liv en
enda fruktlös kamp emot lidelsernas
makt. Vid varje nederlag förlorade
jag något av den lilla motståndkraft
jag ägt och kom allt djupare ned i
eländet.
År 1870 fick jag mitt avsked och
återvände till det civila livet, fast
besluten att taga mig till vara mot
mina onda böjelser, att bryta med
alla de gamla vännerna och att börja
ett nytt liv. Resultatet av dessa
mina föresatser var emellertid givet
efter några få månader, och jag vill
helst slippa tänka på de sex år som
nu följde. De äro för mig som en
hemsk dröm, ur vilken jag dock —•
prisad vare Gud! — till sist blev
uppväckt. Men minnena skola alltid
bringa mig sorg och smärta.
På en resa till Minnesota kom jag
till Chicago, där Moody’ och Sankey
då höllo möten. Några veckor förut,
då jag lämnade min familj, hade jag
lovat att sluta upp med att dricka
och att försöka bliva en ordentlig
människa. Men ack! Jag höll inle
mitt löfte i fem minuter — jag kunde
inte. Jag stannade i Chicago, driven
av begäret efter sprit och kortspel,
och under dessa få veckor gick det
nedför med en förfärlig fart.
Jag kom nu till den övertygelsen,
att det ej fanns för mig något som
helst hopp och nu önskade jag bara,
att slutet måtte komma fortast
möjligt. Jag levde ohejdat ut i synd och
undrade blott över, hur länge
kroppen kunde hålla ut. Jag väntade
emellertid en plötslig död, och jag
undanröjde omosorgsfullt allt, som
efter min död skulle kunna ge vid
handen vem jag varit. De mina
skulle aldrig få veta, hur och var jag
slutat mitt usla liv.
Under dessa förhållanden gick jag
en gång in i Moodys tabernakel och
fann en plats på galleriet. Jag
betraktade alla dessa lyckliga ansikten
som omgåvo mig, och jag hatade dem.
Jag hade samma hämdgiriga känsla
som ett vilt djur har, då det jagats
till sitt sista gömställe och nu i
van-mäktigt raseri väntar på dödsstöten.
Jag ägnade intet intresse åt mötet, sä
mycket mer som jag var alldeles
förslöad av det ständiga ruset.
Efter en stund blev det alldeles
tyst i den stora sälen, och strax
därefter hördes Sankeys stämma — må
Gud välsigna honom för evigt! — i
det han sjöng’: "O säg, vad det
bliver för skörd!" Såväl orden som
melodien tilldrogo sig strax min
uppmärksamhet, och jag lyssnade med
hela min själ. Min rörelse blev
synnerligen stark, då de inträngande
orden ljödo:
"Sår du en säd av besvär så hårt,
sår du en säd av bekymmer svårt,
sår du en säd av ett fläckat namn,
sår du en säd utav synd och skam:
O säg, vad det bliver för skörd,
o säg, vad det bliver för skörd!"
Orden genomborrade mig som
spjut. Mitt döende samvete reste sig
med hela sin styrka, och som en blixt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
