Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52 - 26 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
der tiden blommorna åt en blek,
utmärglad kvinna, som nyligen
genomgått en svår operation och
troligen icke hade lång tid kvar på
jorden. Hon hade kämpat en hård
kamp, ty hon ville icke dö, och under
det hon kände, huru krafterna
sjönko, grep hon med krampaktig
iver efter livet. Hon hade sin sak
klar med Gud, men vad som höll
henne kvar härnere, var
moderskärleken. Hon hade tre små barn,
varav det yngsta blott var/några
veckor gammalt. "Vem skulle älska
dem, om hon toges ifrån dem? Var
skulle de finna en vän, som så kunde
giva sig ut för dem som en moder?"
Dessa tankär sysselsatte henne under
de långsamma timmarna i den tysta
sjuksalen och återkommo med
mångdubbel styrka under de sömnlösa
nätterna. Hon kände sig så omistlig,
och fastän hon länge vandrat med
Glid, .tyckte hon sig nu ensam och
övergiven.
Då kommo Elins julrosor såsom en
ljuvlig erinran om, att det ännu
fanns ’någon, som tänkte på
henne-Och härvid for ett stilla leende över
de bleka dragen, ett leende, som blev
än soligare, då hon läste de få skrivna
orden. Dessa väckte till liv tro och
förtröstan i hennes hjärta och gjorde
den mörka dalen med ens ljus.
"Herre, har du så älskat världen, att
du givit ut din ende älskade Son for
vår frälsning, på det vi skulle få
evigt leva med honom, o, då skall du
ock taga vård om mina små
moderlösa barn", hette det åter och åter
inom henne. "Jag frågade nyss i
min dårskap, vem som skulle älska
dem — nu vet jag det — och lämnar
dem lugnt åt dig. Jag mente, att jag
var omistlig, men det är blott du,
som är omistlig. Herre, förlåt min
otro!" Och striden var över, och
efter tvenne dagar av ostörd vila i
Herrens Jesu fullbordade
frälsningsverk hade hon i frid trätt över
gränsen och ingått i den sabbatsro,
som står Guds folk tillbaka.
Då den fattiga sömmerskan vid
ingången av det nya året ännu en gång
besökte sköterskan på den stora
sjuksalen, hörde hon av henne omtalas,
vilken mission hennes blommor fått
utföra, och i sitt hjärta tackade hon
innerligt Gud härför.
Lik vävarns spole.
Fort lik vävarns spole hasta
våra levnadsdagar bort.
Ack, det längsta liv på jorden
är liksom en handsbredd kort!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
