Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom, mera konstnärlig uppfattning af det, som
omgaf dem, än han, som bara gått omkring och
föraktat.
Innan han stängde luckan varseblef han
nere på kyrkogården, hur »Studenten» på väg
därifrån förföljdes af en svärm skrattande ungar.
Det var skärande: Stormen genom träden, de
rasslande löfven på gångarne mellan grafstenarne
och den druckne stackaren, som pinades af
småbarnen, för att han inte hade kraft nog att värja
sig. Gabriels själ var den dagen en diktares,
som suger åt sig andras lidanden, den rågades
af bitterhet och han mumlade de ord, som kunna
rymma så mycken mildhet: »Låten barnen komma
till mig».
Han fick med svårighet igen luckan och vände
tillbaka utför trappan fast besluten att passera
tornkammaren så hastigt och tyst som möjligt,
men där nere hade Bengt Rönnerkrantz rest
sig från bordet och stod nu med armarne
hvilan-de på fönsterhällen och såg ut, kanske iakttog
också han »Studenten» och barnen på
kyrkogården. När han hörde Gabriel komma, svängde
han om på klacken och upplyste utan någon
som helst inledning:
— Ja, detta är kyrkoarkivet.
Gabriel svarade ingenting utan blef endast
stående i höflig tvekan, han hade ju ingen
anledning att göra någon ny ursäkt.
Rönnerhrantzarnes stad.
U
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
