Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henne hade hon tydligen vunnit. Ja, tack
vare den mer än tillräckliga postanvisningen,
far skickat omgående (åh, Dagmar måste midt
i vemodet le åt hans typiska interjektioner på
den röda postlappen) hade hon kunnat bestå
Olivia riktigt herraktiga drickspengar.
När Dagmar lyfte på hufvudet, kunde hon
genom det runda hyttfönstret se
Rönnerkrant-zarnes gård. Hon stod länge och såg dit bort.
Sedan satte hon sig med en suck på den fula
röda schaggsoffan och väntade på att båten
skulle gå. Det kändes, som om hon af slutat en
del af sitt lif och hon tyckte sig ha klarerat
räkningen. Mest ond hade sista tiden varit. Nu
tänkte hon på Gabben igen, han hade inte sändt
någon af skedshälsning. Hon kom öfverens med
sig själf, att ett var hon kanske ännu skyldig
honom: att skicka det anonyma brefvet, så att
han skulle se, hvad hon förstått och visste. Hon
hade varit för led på allting för att vilja se
upptäcktens följder på nära håll.
Ångbåtsklockan ringde däruppe. Det
dröjde en stund ännu. Så halades trossarne ombord
och propellern började aibeta.
— Nu är det förbi, tänkte Dagmar och
lyddes till bullret. — Och den, som kommer ihåg
mig längst, blir väl i alla fall Olivia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
