Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Greta anförtrodde Gabriel, att hon skulle
bli kvar i staden för att vårda grafvame. Hon
hade med sig ett porträtt af Gösta, som hon
lämnade Gabriel till minne. Han lofvade
henne att ha det på sitt skrifbord.
Gabriel var lycklig: i bröstfickan bar han
det efterlängtade svaret från Dagmar. Hon
undvek hans frågor, men det var ändå något däri,
som gjorde honom säkrare än förut på det där
beställsamma ödet.
Båten hade redan lagt ut, när Vikingen
med handen som en lur för munnen ropade sitt sista:
— Hälsa Dagmar!
Bengt Rönnerkrantz stod bredvid honom
och log.
Längst ute på hamnpiren väntade
adjunkten Holmerz i sin gamla regnkappa på att båten
skulle gå förbi. Han hade fått på sig en toppig
pälsmössa också och den svängde han i stora
bågar; Gabriel hann se, att fodret var rödt.
Rektorn hade mottagit Gabriels
afskeds-uppvaktning dagen förut. Ja, hans termin var
slut.....
Ångbåten sköt full fart ut genom fjorden,
stadens hus blefvo mindre och mindre, snart
skulle de alldeles försvinna.
— »Förr var det världen, nu vår vrå af
jorden», upprepade Gabriel för sig själf.
Och han kände, att han skulle längta tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
