Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
127
det som nu händt, men Gud skulle väl då utse något annat sätt,
derom var hon öfvertygad, ty vanan att likasom för hvar dag taga
allt ur Guds händer hade gjort hennes förtröstan varm och
lefvande.
Hvem undrar väl, om det föreföll Mari bittert, att gå som
daglönerska på den gård, der hon kunnat var värdinna? Men
den fattiga får icke rådfråga sitt tycke. Mari beslöt att förtro
sig till sin gamla vän och rådgöra med henne.
När Mari nu helt okonstladt omtalade hvad som händt,
blef den gamla nästan förfärad. Hon öfverväldigades af storheten
i det offer den fattiga flickan, som knappt hade bröd för dagen,
gjort. Den åldriga qvinnan, som sjelf förtjenat sin bergning
under ett långt lif, förstod väl värdet af allt det flickan af
jordiskt godt afsagt sig.
„Gud välsigne dig, min dotter“, sade hon; „detta skall ej
bli dig olönt här eller härefter 1“
Slutet på öfverläggningen blef, att Wikskan på
måndagsmorgonen vandrade till gården och bad att få tala vid
husbonden och värdinnan. Saken uppgjordes nu emellan dem och
henne så, att Mari skulle arbeta som härtills — ingen utom
dessa fyra kände ju hvad som tilldragit sig — och att allt skulle
vara som förr. Men innan Wikskan gick, tog mor Bergström
henne i hand och sade, att Mari i Bergströms mor egde en vän,
som aldrig skulle svika henne.
Att Carl Bergström sjelf alltid skulle förblifva hennes vän,
då han ej fick bli något mera, det såg gumman tydligt.
Och till det yttre blef allt oförändradt; men hvad
husbonden kände, då han såg henne, som han velat sätta öfver allt
det han egde, gå som daglönerska i de tyngsta arbeten på hans
gård och derunder alltmera blekna och falla af, och hvad
Mari tänkte då arbetet med hvar dag af den långa hösten kändes
allt tröttsammare och krafterna allt mindre — det visste ingen.
Då sista rian var uttröskad kände hon, att hon aldrig mera
skulle tröska någon ria. Det lättare syarbetet ansträngde henne
mindre, men snart blef äfven det tröttsamt. Den första tiden
närmade sig husbonden icke henne, han hade icke hjerta dertill,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
