Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
vara gerna sedd och trifdes förträffligt i deras gästfria hus —
hvarför skulle han ej tillbringa sommaren angenämt?
Att bondedottren Clara Rosenberg var den magnet, som
drog honom dit, derpå tänkte han länge icke; hon var en skönhet,
en ögonfägnad att skåda, älskvärd och förståndig, det angenämaste
sällskap, detta medgaf han för sig sjelf, men deras
lefnadsförhållanden voro så vidt skilda; han var uppfostrad i aristokratiska
begrepp, och att han skulle älska en qvinna af folket huru
älskvärd som helst hade förefallit honom nästan som en orimlighet,
om han kommit på en dylik tanke.
Baron Alarik Vernersköld var en man af ädla grundsatser,
en ädling till börden likasom till tänkesättet — och just det
chevalereska i hans karakter väckte sympathi och gillande hos
den högsinta Clara. Han egnade aldrig Clara någon mera
utmärkande uppmärksamhet än båda sina kusiner, och de tre
flickorna, eller åtminstone Clara och Sigrid, voro alltid tillsamman.
Detta gaf ett otvunget behag åt deras umgänge; man utbytte
tankar och åsigter, man lärde känna och värdera hvarandra allt
högre och hade ingen aning om att någon fara låg under allt
detta. I detta fall hade man nästan varit färdig att önska, det
baron Alarik haft litet större egenkärlek och tro på sin egen
oemotståndlighet — om det nämligen varit rätt att önska någon
last och lyte — men han var vacker, af gammal adel, rik och
begåfvad — men icke egenkär. Det föll honom icke in att
någon fara för de båda flickorna kunde ligga i umgänget med honom.
Alarik älskade högt sin mor och deri låg kanske ursprunget till
hans vördnad för qvinnan.
Det hade heller icke skadat, om de båda flickorna haft en
smula mera menniskokännedom, men den vinnes vanligen då det
är — för sent. . ;
Clara var denna tid ganska litet tillssmmans med sin
syster, men ett godt och systerligt förhållande hade alltid rådt
dem emellan. Lotta var en snäll flicka, litet hastig till humöret,
men snart god och glad igen, och Clara var alltid vänlig och
vid jemnt lynne; och de hade alltid kommit väl öfverens.
Emellertid fann Clara, att Lotta denna sommar ofta var
vid sitt „hastiga humör“; efter ett ovänligt ord, hvartill Clara ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
