Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - II. Första fröet till Frälsningsarmén sås i svensk jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Första fröet till Frälsningsarmén sås i svensk jord
Jag tyckte mycket om svenskarna. Fastän jag var ung och i saknad
av erfarenhet från andra länder, som kunde tjäna mig som grund för
jämförelser, började jag likväl redan då se hos dem de egenskaper,
både goda och mindre tilldragande, som jag sedan har förstått äro
utmärkande för dem. Jag upptäckte hos dem vad jag enklast kan beskriva
som en viss snabbtänkt klarsynthet, en sinnets spänstighet, som sätter
dem i stånd att förstå andliga ting på ett sätt, som ioke är fallet med
många andra folk. Det syntes mig som om det funnes färre anlag för
krångel och vankelmod hos skandinaverna, synnerligast hos svenskarna,
än hos många andra folkslag. Jag har märkt något dylikt också i vissa
delar av Skottland. Jag vet inga församlingar, som det är ett större nöje
att tala till än t. ex. dem i Aberdeen, Inverness och Dingwall. Icke
emedan de lägga sina känslor i dagen eller äro särdeles mottagliga för
personlig vädjan, utan emedan talaren kan vara säker på att möta
förståelse mellan sig själv och sina åhörare. Deras tankar irra icke hit och
dit. De lyssna ooh väga hans ord från början till slut.
Allt detta upptäckte jag hos svenskarna. Jag blev intagen av den
andliga instinkt, förenad med äkta känsla, som jag tyckte mig finna hos
dem. Deras natur, tyckte jag, utmärkte sig för såväl kraft som
värme. Utan tvivel voro de då såväl som nu ej fria från de fel som
följa med känslofullhet, men de gåvo mig rika löften — löften, som
blivit härligt uppfyllda under hela den tid jag har känt dem — om att
kunna uträtta ett storslaget andligt arbete.»
Som helt naturligt var, särskilt i de dagarna, då vårt land befann sig
i en religiös brytningstid, blevo mr Bramwell Booths möten mycket
olika bedömda. Många förbittrades över »den nya villfarelsen». Andra
sågo i den unge engelsmannen en Herrens utkorade, som av särskild
nåd sänts till Värnamo. De hade aldrig sett en man så genomträngd av
Jesu kärlek och så uppfylld av Guds Ande och prisade Herren för
förkunnelsen om fullständig seger över synden, som gick över hans läppar
och varom hans liv och varelse bar vittnesbörd. Platstidningarna skrevo
om mötena, men deras anmärkningar riktade sig mera mot
vederbörande vid järnvägen, som öppnat väntsalen, än mot Bramwell Booth.
Den kände kåsören Thure S. skrev en dag bl. a. följande, som ju är
ganska oförargligt:
»På tal om förgängliga ting erinrar jag mig av erfarenhet att det är
mycket vanligt av en hel del människor att efter ett misslyckat liv slå
sig på läseriet. Det har rentav blivit modernt, och det är. påstår man,
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
