Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - III. Hanna Ouchterlony — Ett stycke självbiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
människa kunde alldeles bringa mig från besinningen. Vid fjorton års
ålder blev jag formligen sjuk på grund av ett dödsfall i hemmet. Redan
tidigt förefanns också hos mig ett utpräglat hat mot allt osant och allt
förtryck. Ofta önskade jag att få giva mitt liv för de förtryckta och
nödlidande. Likväl hängav jag mig åt nöjen, dans och lek, ehuru
sådant aldrig skänkte mig någon verklig tillfredsställelse. Min ande
törstade efter något bättre, längtade efter Gud själv. Men jag var en
underlig sammansättning av stora kontraster, och man påstod mig vara
excentrisk. Vad jag omfattade eller älskade blev utan gränser och utan
hänsyn till om det skulle bringa mig lidande. Jag har aldrig kunnat
förstå det kalla, beräknande sinnelaget. Min fader brukade ibland säga
om mig: ’Hon slutar inte på alldagligt och vanligt sätt.’
Min första skolundervisning erhöll jag i hemmet tillsammans med
mina tre bröder. Informatorn var en utmärkt lärare. Jag har aldrig sett
någon i så hög grad som han kunna intressera de unga. Om
vinterkvällarna brukade han samla sina disciplar omkring sig vid brasan,
bjudande dem ur sitt rika kunskapsförråd allehanda fängslande skildringar,
ägnade att rikta ooh egga deras vetande. Där hemma kom jag också i
beröring med en troende gammal kvinna, mor Lena kallad, som tidvis
tjänstgjorde som mina bröders hushållerska under deras uppehåll vid
läroverket i Jönköping. Den gamla hade genomgått svåra sorger och
prövningar, gift som hon varit med en drinkare, vilken slutligen fått en
bråddöd. Men mor Lena var ett enfaldigt Guds barn, som genom sin
barnsliga tro och varma gudsfruktan kom att utöva inflytande på mig.
Då mor en gång ville ha mig med bort på en soaré, smög jag mig
ifrån sällskapet och sökte upp den gamla, i vars närhet jag fann större
tillfredsställelse.
Vid elva års ålder blev jag sänd till en kvinnlig släkting i Finland
för att av henne mottaga undervisning i en del ämnen. Hon hade
tidigare varit guvernant och behärskade flera språk. Det enda år jag nu
tillbragte där borta i vårt östra grannland lände mig till utveckling, på
samma gång som min karaktär prövades. Jag lämnades rätt mycket
ensam, men i ensamheten lärde jag mig att bedja. Gud tycktes mig så
nära, att han talade till mig genom sin Ande. Jag minns huru jag
brukade gå ut i en skogsbacke och i ensamheten utgjuta mitt hjärta i bön.
Men åter hemkommen till föräldrar och syskon glömde jag snart den
Gud, som på ett så härligt sätt uppenbarat sig för det ensamma barnet,
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
