Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - VIII. De första landsortskårernas öppnande och tidigaste strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
Samme stabsofficer berättar om några expeditioner till Lund i den
vällovliga avsikten att sälja Stridsropet:
»Jag och en husar, som också var soldat i kåren, hade fått order att
förstkommande söndag resa till Lund för att bombardera staden med
Stridsropet. Rustade med var sin packe ’Rop’ reste vi åstad. ’Ropen’ hade
god åtgång. Men vi hade icke varit i verksamhet länge, förrän vi
antastades av en poliskonstapel och anmodades följa med till
poliskontoret. Här kvarhöllos vi tre timmar och underkastades ett allvarligt
förhör av en energisk myndighetsperson. ’Har ni prästbetyg?’ frågade
han. ’Nej’, måste vi svara, ty vi visste ju inte att man måste medföra
sådant då man besökte Lund. ’Har ni något annat, som ni kan identifiera
er med?’ fortsatte den stränge herrn. Ja, vi hade soldatpassen. De
fram-togos och överräcktes till myndighetspersonen. Han läste. Men då han
kom till orden: ’— — — och berättigad att under ledning av sina
officerare fullgöra all sin plikt för själars frälsning och Guds ära’,
flög passet med väldig fart tillbaka över det stora bordet.
Fortsättningen bjöd på en väldig moralkaka och absolut förbud att vidare komma
till Lund för att sälja Stridsropet. ’Jag skall visa mig vara mannen att
hålla Frälsningsarmén borta från denna stad’, sade myndighetspersonen
och beordrade en poliskonstapel att eskortera oss till tåget och se till
att vi kommo i väg.
Söndagen därpå voro vi på kaptenens order åter i Lund med
Stridsropet. Resultatet blev enahanda med föregående söndags — till
poliskontoret, grundlig uppsträckning, nytt förbud och poliseskort till tåget.
Efter en vecka fingo vi nya order att på söndagen begiva oss till
Lund för att fortsätta bombardemanget. Som helhjärtade och lojala
soldater åtlydde vi ordern och undrade hur det skulle gå. Vid varje
gatukorsning väntade vi få se polisen, som egendomligt nog denna gång
ej uppenbarade sig. Stridsropet hade en strykande åtgång. Till sist var
det endast ett enda kvar. Detta lämnade husaren in på poliskontoret, då
vi gingo där förbi på väg till järnvägsstationen. Vi hade brutit oss
igenom och vunnit slaget.»
Fridstörarna utgjorde, som sagt, en stor svårighet för kårens arbete.
På vintern 1886 fingo de hjälp i sin strid mot salvationisterna och deras
intressen, och detta från det mest oväntade håll — från kyrkan. Det
måste dock sägas att den präst som i Malmö öppnade strid mot Armén
säkerligen var ärlig i sitt uppsåt och handlade av renhjärtat nit för sin
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
