Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - VIII. De första landsortskårernas öppnande och tidigaste strider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första landsortskårernas öppnande
var sitt slag i ansiktet, varav blodvite följde. En annan soldat blev i
sitt eget boningsrum, under det att han på knä med hög röst anropade
Gud, av en kvinna ursinnigt angripen med knytnävslag i ansiktet,
dragning i håret med mera dylikt. Denna förföljerska vill dock gälla för att
vara en gammal gudsdyrkerska.»
På hösten 1886 försvårades återigen uppträdena i och i samband med
kårens möten. En kväll spärrades gården och gatan vid lokalen av ett
par tusen människor, och stark jäsning förnams i den väldiga hopen.
Intet möte kunde hållas. Ett trettiotal poliser stodo maktlösa, varför man
måste rekvirera en avdelning husarer, som ingrepo med blanka vapen för
att skingra folkmassan. Kapten Vilhelm Fahleson fick då order att i
enlighet med polismästarens vilja tills vidare inställa mötena. Närmaste
anledningen till dessa uppträden var en del lögnhistorier, som gingo
från mun till mun och även serverades i tidningarna, samt agitation av
vissa radikala och kristusfientliga rabulister, som skickligt utnyttjade
skvallret och lögnen under för handen varande arbetslöshet med
bitterhet och oro i sinnena. Naturligtvis spelade spriten även en stor roll i
dessa upploppsartade uppträden.
Efter en kort tid började kåren åter hålla offentliga möten. Men nu
ingrepo polismyndigheterna, som förut ställt sig välvilliga, mot kåren
och förbjödo mötens hållande. Men lika litet som kårens officerare
kunnat böja sig för kyrkorådets förbud, lika litet kunde man nu böja sig
för polisens. Det första resultatet därav blev ett synnerligen bryskt
ingripande. Kåren hade vid jultiden anordnat en fattigbjudning. Under
inledningen till denna, då officerare och soldater på knä nedbådo Guds
välsignelse över deltagarna, intågade i lokalen en avdelning poliser
under befäl av en kommissarie. Poliskommandots befälhavare förklarade
sammankomsten olaglig och bjöd de samlade avlägsna sig. Några, som
icke hastigt nog efterkommo ordern, avfördes med våld. Somliga av de
knäböjande hunno ej resa sig utan släpades liggande ur lokalen.
Efter denna bravad, som skarpt klandrades i vissa tidningar, tycktes
polismyndigheterna ej rätt ha vetat vad de skulle göra. Förbud mot
hållande av offentliga möten existerade, men möten höllos utan
ingripande. Kanske mutade polischefen sitt samvete med att kalla mötena
för enskilda. Under påskhelgen sände han till och med polisvakt, som
tidigare nekats, så att mötena då kunde hållas i lugn och ro.
Men så ställde polisen till ännu en dunderskräll. Major Whatmore
och stabskapten Hellberg kommo till Malmö för att leda kårens andra
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
