Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XI. Skandinaviska Frälsningsarmén i Förenta staterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skandinaviska Frälsningsarmén i Förenta staterna
hällande regn. Vi fingo nästan kämpa oss fram till predikstolen. Där
hade ej varit den minsta väckelse på nära två år, men Gud öppnade
himmelens fönster, och vid varje möte sågo vi kalla kyrkomedlemmar,
avfällingar och syndare av alla slag gråtande söka sig väg till korset.
De heliga blevo så uppvärmda vid denna syn, att de glömde sin stelhet
och samarbetade med oss, andra fingo gloryfits (fröjdeanfall) och skreko
högt av fröjd. Syndare sutto skräckslagna, och vi sågo de härligaste
fall av frälsning och helgelse.’
Kommendören hade ett allvarligt budskap att framföra i Amerika.
Med sin inbitna uppriktighet sade hon människorna vad hon tänkte
om dem. Amerikanarna anförtrodde hon att hon betraktade deras
särskilda frestelse vara ytlighet och utåtvändhet. Sina älskade skandinaver
varnade hon för att låta sig besmittas av världslighetens ande. Vid
hennes helgelsemöten kommo skaror av kristna bekännare till botbänken,
vid vissa möten ända till fyratio och femtio. Det var i första hand till
skandinaverna kommendören riktade sig, men vid somliga tillfällen
nödgades hon tala på engelska för att göra sig förstådd även av icke
skandinaver. Personligen sammanträffade hon med hundratals svenskar,
gamla bekanta från Värnamo, Stockholm och Sverge för övrigt.
På en resa i Michigan fingo kommendören och hennes adjutant stanna
en halv dag mitt i vildmarken för att vänta på ett tåg. De förfrågade
sig efter någon människoboning och fördes till ett litet nybygge. Då
kommendören uppenbarade sig, föll kvinnan i huset nästan i vanmakt,
hon trodde hon såg ett spöke. Hon var frälsningssoldat från
Hälsingborg, och nu fick hon för sin gamla kommendör bekänna allt vad hon
genomgått, sedan de sett varandra sist. På aftonen, då resenärerna dragit
sig ner till stationen igen, kommo arbetare tågande på järnvägsskenorna,
som blänkte i den nedgående solens strålar. Kommendören frågade
om de någonsin besökte en kyrka. Nej, upplyste de, om man reser
om morgonen, skulle man ej komma hem före kvällen. ’Sjung, Sommer!’
befallde kommendören, och adjutanten stämde upp först på svenska,
sedan på engelska. Därpå talade kommendören till dem. Männen
blottade sina huvuden i andakt. Tåget brusade in, och de skyndade att
hjälpa fröknarna på. ’Gud välsigne kommendören!’ skallade deras
svenska avskedshälsning, då tåget ångade i väg. Kommendörens hjärta
fylldes av jublande fröjd. Även dessa i det stora främmande landet irrande
och kämpande svenskar voro hennes folk, och hon prisade Gud, som
kallat henne att uppsöka sina barn i förskingringen.»
Kommendör Ouchterlony stannade åtta månader i U. S. A. och höll
under denna tid omkring två hundra möten. Hennes rapport om resan
till generalen torde ha varit avgörande för det skandinaviska arbetets
fria och självständiga ställning i Staterna och därmed även för dess
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
