Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIII. Femårsperioden 1888—1892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg,
ny inkarnation av Jesus i en släktings barn bevisade sig så drastiskt
vara osann, att den sköt ett grundskott i rörelsen. Ännu år 1899 höll
»bataljonen» möten i Norrköping, och ännu så sent som 1901 pågick
dess skriftspridning, men sedan tyckes denna egendomliga rörelse ha
upphört att existera som offentligt verkande organisation.
Den allt dominerande händelsen år 1892 var kommendörsombytet. I
början av januari erhöll kommendör Hanna Ouchterlony order att
frånträda befälet över Frälsningsarmén i Sverge. Kommendör W.
Ridsdel skulle bliva hennes efterträdare. Helt naturligt väckte
tillkännagivandet om kommendör Ouchterlonys farvälorder sorg och
förstämning inom hela Frälsningsarmén i vårt land och i mycket vida kretsar
därutanför. Hon hade ju grundlagt Armén och under dess nio första
år vårdat och lett den som en moder vårdar och leder sitt barn. Från
intet hade Armén under hennes händer vuxit upp till en härsmakt, som
omfattade över 130 kårer, mellan 300 och 400 officerare och flera
tusen soldater. Alla officerarna och ett mycket stort antal av soldaterna
hade haft personliga förbindelser med kommendören och emottagit råd,
hjälp och välsignelse genom henne. Det är förståeligt att alla dessa
skulle känna kommendörens förflyttning som en mycket bitter erfarenhet.
Och det är även begripligt att kommendör Ouchterlony måste hysa
liknande känslor. Men hon var soldat och stod under krigets lagar, som
i Frälsningsarmén bland annat föreskriva ombyten av förordnanden då
och då. I själva verket hade hennes första förordnande varat ovanligt
länge. Hon böjde sig sålunda villigt, om ock med smärta, under det
nödvändiga. I sitt mycket korta meddelande om farvälet skrev hon
bl. a. följande:
»Då jag nu ser tillbaka, överfylles mitt hjärta av tacksamhet till
Gud för att han styrkt mina svaga händer att höja detta banér. Jag
känner mig ovärdig all denna nåd. Han allena skall ha äran för allt,
som blivit utfört till hans namns förhärligande.
I haven alla under denna tid blivit inrekryterade i våra led, ja, med
få undantag ären I alla födda på stridsfältet. Jag räknar mig, om ock
efter tredje och fjärde led, såsom er andliga moder. Jag har älskat att
leva för er, och jag är villig att även dö för er.»
Tiden för farvältagande blev mycket kort. Farvälmöten hunno därför
hållas endast vid sju landsortskårer och i Stockholm samt i Kristiania.
Det sista farvälmötet hölls onsdagen den 10 februari i Hälsingborg,
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
