Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIV. Kvinnliga och Manliga sociala verksamheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg,
EN BERÄTTELSE FRÄN HÄRBÄRGESVERKSAMHETEN.
Han var sin moders glädje, sin faders stolthet och hemmets solsken.
Nog skulle han också med åren förverkliga föräldrarnas hopp om att
bli deras ålderdoms tröst och stöd. Ja, varför skulle han icke det?
Han ägde ju ett gott hem, där man sökte lära honom goda seder och
ingjuta i honom livskraft för kommande dagar. Gossen artade sig också
väl och utvecklade egenskaper, som gåvo goda löften för framtiden.
I det praktiska livet skulle han utnyttja sin begåvning och det rika
mått av livskraft som sjöd inom honom. Han kom alltså i lära.
Kunskaper förvärvades, färdigheter likaså, och snart kunde han räkna sig
som en av de skickligaste inom sitt yrke. Principalen hade all orsak
att vara nöjd med honom. Förtroendet växte också undan för undan,
och slutligen befann sig vår man i både ekonomisk och social ställning
ett trappsteg högre än sina övriga kamrater.
Men, tyvärr, jämsides med yrkesskickligheten och lönen växte också
ett missriktat krav på livet. Skulle man arbeta, så borde man väl också
njuta! Och njuta kunde man väl icke med mindre än man fick så
mycket som möjligt av denna tidens goda i form av mat och dryck,
kamrat- och nöjesliv. Kamratkretsen växte alltså och i sällskapslivet
också njutningslystnaden.
En vacker dag trampades Stockholms gator av en utblottad man,
som lidit skeppsbrott på tidens hav. Det var den en gång så
förhoppningsfulle gossen och den så lovande yrkesmannen. Han hade njutit
av nöjesbägaren, och ehuru han redan fått smaka dess drägg, så
hoppades han dock att i Stockholm bägaren åter skulle fyllas. Nu var han
emellertid utblottad och hjälplös. Det fanns därför ingen annan råd
än att söka upp Frälsningsarméns härbärge. Där skulle han åtminstone
få vila sina trötta lemmar. Kanske kunde också Frälsningsarmén visa
vägen till ett nytt liv?
I möteslokalen i vårt härbärge, Köpmangatan 18, pågår ett varmt
frälsningsmöte. Sångerna om blodet, som kan rena, och Anden, som
förmår att bevara, klinga så innerligt och stämningsfullt, och talet om
Honom, som kom för att frälsa det som var förtappat, ljuder så
hoppingivande. Bland andra närvarande är även vår vän. Han lyssnar, och
Anden talar. Snart glömmer han allt och alla utom detta, att han
är en förolyckad existens, som för att tillfredsställa sitt själviska jag
och följa sina lägre instinkter missbrukat sina tillfällen i livet och
trampat Jesu Kristi, Guds Sons, blod under sina fötter.
Ju mer han lyssnar, desto större blir syndanöden, och mörker och
förtvivlan fylla hans själ. Synd efter synd framträder för hans inre
blick. Tillfälle efter tillfälle, då han vetat bättre, men dock handlat
tvärt emot sitt bättre vetande, passerar revy. Andras och egna svikna
förhoppningar med avseende på honom själv bli gnagande maskar.
Och de många som han syndat tillsammans med och som av honom
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
