Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XV. Frälsningsarmén på den svenska landsbygden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg,
En av de svåraste, som ständigt plågade oss med sitt okvädande, hade
en gång öst över mig skamligt tal utan måtta. Då oförskämdheternas
text tagit slut — jag hade åhört det hela stillatigande — utbrast han:
’Står hon inte och tiger ändå, den ormagällan’, och så kastade han en
dosa snus i ögonen på mig. Att det sved behöver jag väl inte säga.
Nå, det slutade inte med detta, utan han slog in hela förstugan för
oss. Därav blev tingssak. Mannen ställde sig oskyldig men blev dömd.
Några år senare, då jag låg sjuk, kom mannen i fråga upp till mig.
böjde knä vid sängen och bad mig om förlåtelse.
En gruvligt ogudaktig kvinna kom för att övervara en
stabsmusikkårens musikfest. Då jag fordrade avgift, blev hon rasande. ’Kostar det
pengar att gå in på »frälsninga», så struntar jag i Märta och hennes
frälsning.’ Då jag en gång mötte henne ute, talade jag vid henne om
frälsning, men fick till svar: ’Du din barnunge, fräls dig själv! Jag
har ätit mycket gröt, innan du kom till. Mig frälsar du inte!’ Sedan
jag tre gånger talat med henne, sade hon till en släkting, som blivit
soldat: ’Jag tror Märta rår på mig.’ Fjärde gången var hon glad att
få stiga in i ’frälsninga’ och gick ända fram till ’plattån’, böjde sina
knän, blev frälst och förblev det till sin död.
En annan gammal kvinna brukade jag ofta ta itu med, därför att hon
svor så rysligt. ’Mormor skulle bliva frälst’, sade jag. ’Ja, ser du’, blev
hennes svar, ’skulle så hända att jag behövde bli frälst, inte skulle det
ske på »frälsninga».’ Så fingo vi ett speciellt besök, och jag bjöd den
gamla komma till mötet. Hon lovade komma mot villkor att jag förband
mig att icke tala till henne under sammankomsten. ’Ja’, svarade jag,
’det kan jag gärna lova, ty jag har ju tillfälle att tala med mormor
varje dag.’ Hon kom till mötet, och jag lånade henne min sångbok.
Under mötet rörde sanningens Ande vid det arma, hårda hjärtat, så
att hon reste sig upp, gick fram till ’plattån’, lade sångboken på räcket
och böjde sina knän på botbänken. Där låg hon nu och snyftade och
grät och bad, så att hela publiken blev rörd. Och efter detta var hennes
liv totalt förändrat — svärjandet var slut, och bibelordet var hennes
käraste skatt. Hon levde salig till sin död.
En man, som ofta besökte mötena men sällan var nykter, upphann
oss en gång, då vi voro på väg till Bjuråker. Han bjöd oss åka, och
vi satte oss upp i släden. Vi hade emellertid icke hunnit långt, då
skack-larna lossnade från släden, som blev stående på vägen, medan hästen
och skjutsbonden försvunno. Vi måste sålunda fortsätta med ’apostla-
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
