Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XX. Femårsperioden 1903—1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F eniårsperioden 1903—1907
tade på general Booth, som förklarat sig villig att inför en pressjury
utstå en rannsakning över den verksamhet han i sextio år bedrivit, över
de planer han har och de planer han aldrig haft en tanke på, men för
vilka han dock gjorts ansvarig. Vi genomgingo i tankarna hans
syndaregister och sågo ännu en gång efter att pennorna voro riktigt spetsiga.
Så där ja, nu kan den anklagade införas.
Och generalen kom, ståtlig och patriarkaliskt vacker, med sin skarpa
profil, sitt yviga, vita hår och sitt böljande, snövita skägg. Något
skuldmedvetande tycktes ej trycka honom, men skalken satt och lekte i
ögonvrårna.»
Tidningen refererade därefter sakligt och välvilligt generalens
dementi av de falska ryktena om Arméns planer på emigrationsagitation
i Sverge.
Under sitt besök i Stockholm var generalen kallad till audiens hos
konung Oscar, men då konungen blev sjuk, mottogs generalen å hans
vägnar av drottning Sofia, som hade ett hjärtligt samtal med honom.
Den 11 februari 1907 inskrevos tio svenska namn för evärdelig tid i
kristenhetens hjälterulla. Berättelsen därom tillhör ej direkt den svenska
arméhistorien men försvarar väl sin plats här.
Tio unga svenskamerikanska frälsningsofficerare, tre män och sju
kvinnor, hade måndagen den 11 februari i Providence, R. I., embarkerat
på ångaren Larchmont för att resa till New-York, där de skulle deltaga
i årskongressen. Resan började bra. Vädret var visserligen kallt men
lugnt. Efter några timmars resa blev det dock annorlunda. En vind
blåste upp, som hastigt ökade i styrka och snart var full storm.
Sjögången tilltog, och båten rullade svårt. Många passagerare gingo till
kojs, men de som stannade uppe samlade sig kring salvationisterna, vilka
sjöngo och spelade och gjorde sitt bästa att uppmuntra och hjälpa sina
medresande.
Klockan hade blivit elva på kvällen. Då hördes plötsligt ett
fruktansvärt brak, och »Larchmont» krängde svårt. Ångaren hade blivit
påseglad av ett annat fartyg.
Den hårda törnen kastade alla liggande ur sina bäddar. Snart såg man
män och kvinnor i nattdräkter rusa om varandra för att få fatt i
livbojar och för att nå räddningsbåtarna. Det var förskräckelse, jämmer,
gråt och ångestrop. Nästan alla ombord hade gripits av blind och
besinningslös panik. Endast frälsningssoldaterna, sade de räddade — det
var 19 av 200, som undkommo med livet — voro lugna och stilla i det
fruktansvärda virrvarret och den hemska kampen för livet. Då salvatio-
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
