Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXIV. Femårsperioden 1913—1917
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg
berättade doktor Laura Petri strax efter redaktör Erik B. Rinmans död
år 1932. Doktor Petri skrev i Svenska Morgonbladet:
»Jag fick ett brev häromdagen från en kär gammal vän, som just står
i begrepp att bryta upp från sitt lilla hem och flytta in på ett
ålderdomshem. Så här skriver hon:
’Jag känner mig manad sända en avskedshälsning, innan jag lämnar
mitt fridfulla lilla hem, ty vilken dag som helst väntar jag att få bud
från X-hem att få komma dit, vilket jag är mycket glad över, ty jag
börjar bli så trött. Det är över fyra år sedan jag slutade på fabriken, och
det är snart trettiofem år, som jag bott här, och många nordanvindar ha
svept över min hjässa, men under allt har jag fått erfara Guds stora
trofasthet och nåd. Men jag saknar mycket mina gamla kära officerare,
nog tänkte jag väl att någon av dem skulle vara kvar här nere. Tänk att
den snälle redaktör Rinman också har gått till sin belöning. Jag minns
så väl den söndagsmorgonen, då jag kom till Florakullen med listan för
barnkolonien på Rådmansö och han satt där med sin fru. Så rara de
voro! De hade ej mer än femtio öre med sig, men det fick jag, och bad
han mig gå till slumchefen och be henne ringa upp
Stockholms-Tidningen, så skulle de göra upprop. Och det var med lätta steg jag gick till
hemmet med hälsningen. Ja, de samlas hem, de gå över floden, en och en.’
Det är över tjugu år sen den lyckliga söndagsmorgonen, och under
alla dessa år har uppropet för ’Vårt barn’ till största delen finansierat
slummens stora barnkoloni på Rådmansö. Erik B. Rinman var så god
som sitt ord.
Hundratusentals kronor har ’Vårt barn’ inbringat under dessa år, och
redaktör Rinman och redaktör Rosendahl, som ombesörjt själva
skriverierna i tidningen, ha inristat sina namn i slummens historia.
Jag ser scenen på Floras kulle framför mig. Den lilla
frälsningssoldaten skramlade med sin röda lilla bleckbössa framför näsan på herrskapet
på soffan. Hon visste ej alls vem den lille herrn var, hon gick från bänk
till bänk och skramlade. Det var hennes söndagsgudstjänst. Sommartid
fick hon försaka söndagarnas förmiddagsmöte i Templet, då firade hon
sin andakt i Humlegården, ty där vimlade av folk, och slantarna
dansade i bössan. Hennes ben voro ej starka, och hon orkade ej springa på
stengatorna. Sitt arbete om vardagarna måste hon göra på stående fot,
hon fick aldrig sätta sig ner, och det tog på benen. Men Humlegården
var utmärkt, där var gott om viloplatser, och då och då kunde hon sätta
sig ned ett ögonblick och vila benen. Så strävade hon uppför Floras
kulle, och där mötte hon Lyckan, och hennes väg blev blomsterströdd.
’I ringa ting har du varit trogen. Gack in i din Herres glädje!’
Hon hade alltid ömmat för små fattiga barn, och många femöringar
hade hon fått i sin bössa under årens lopp. Men nu! Hennes hjärta höll
på att brista av glädje. Nog visste hon att hon hade en rik Gud, men i
alla fall! Välsignad vare redaktör Rinman! Nog skall gamla Augusta
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
