Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXVI. Femårsperioden 1918—1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femårsperioden 1918—1922
riske professorn i Köpenhamn Fredrik Nielsen, som handlade om
Frälsningsarmén och betraktade den som en stor händelse i kyrkans liv, fastän
han såsom ivrig grundtvigian ej kunde gilla Booths avvisande hållning
gentemot dogm och sakrament.
Ännu gjorde detta dock icke tillräckligt intryck på mig. Detta fick jag
först, då jag kom till London. Begripligt nog. Om Frälsningsarmén skall
man icke läsa, den skall man se och höra, och helst i dess eget fosterland.
Den är skapad av det engelska lynnet och i den engelska miljön. ’Wer
den Dichter will verstehen, muss in Dichters Lande gehen’, säger Goethe.
En skald förstår man först i hans eget land, och även om det heter att
ingen profet är väl upptagen i sitt fädernesland, måste man ändå, för
att rätt förstå honom, känna hans förutsättningar.
Anglosaxarens robustkraft, hans sunda blick på livet, hans fasta
grepp om tingen, hans vandringslust, hans härskargåva — utan detta
hade ingen Frälsningsarmé kommit till stånd. Men i detta anglosaxiska
ligger tillika det universella. Det vänder sig utåt mot världen, vill tjäna
alla, erövra alla, icke som ett ’Rule Britannia’ utan som ett: ’När jag har
blivit upphöjd från jorden, vill jag draga alla till mig’.
Denna rörlighet har gjort Frälsningsarmén till den världsföreteelse,
som den har blivit. En rörlighet, som börjar inifrån, från hjärtats oro,
från sympatiens spänning; en värme, en ångkraft, som sätter hela det
väldiga maskineriet i gång.
’Hur sköna äro deras fötter, som bringa gott budskap’, heter det i
Skriften. Det hör fötter till evangeliet — varken hjärta eller huvud äro i sig
själva tillräckliga. Apostlarna vandrade, missionärerna vandrade,
munkar och jesuiter vandrade, pietister och herrnhutare, baptister och
metodister hava vandrat; nu är det Frälsningsarmén som är ute, ute på de
vägar, som de stora vandringsrörelserna ha berett.
Men till skillnad från de flesta av dessa har Frälsningsarmén icke blott
fötter utan också händer. Den nöjer sig icke med att förkunna; den vill
handla, ja, den vill mera än detta: den vill göra människan handlande.
Den lyder den aktivitetens lag, som är nedlagd i människans natur och
som är livets lag. Denna aktivitet är icke blott engelsk, icke blott modern.
Den är en evig princip; men genom att förverkliga denna har
Frälsningsarmén blivit i bästa mening modern. Jesu evangelium har numera blivit
ett ’arbetets evangelium’ i högre grad än någonsin förut. Därigenom har
Frälsningsarmén icke blott kommit på höjd med sin tid utan satt nya
krafter i gång, bragt metoder i användning, som visa fram mot en ny
och rik framtid för kristendomens gärning i människosläktet.
Sålunda har Frälsningsarmén redan nu blivit historisk, d. v. s. ett led
i kyrkans, i kristendomens historia; och jag för min del är övertygad
om att den kommer att antecknas som den största händelsen i det
nittonde århundradets kyrkohistoria.»
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
