Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXVIII. Femårsperioden 1923—1927
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femårsperioden 1923—1927
nit en maktställning och samhällets respekt. Den lilla silverhåriga damen,
som, ehuru tyngd av år och kroppsligt lidande, ännu för relativt kort tid
sedan själv kunde tala till sin Armé, var en segrare som få.»
I ungefär samma stil gingo andra tidningars nekrologer.
Efter sitt uppbrott från Sverge i februari 1892 utnämndes kommendör
Ouchterlony till »resande kommendör», i vilken egenskap hon först
gjorde en lång mötesresa i Förenta staterna och sedan besökte Danmark
och Tyskland. I början av 1894 tog hon på generalens order befäl över
Frälsningsarméns norska stridskrafter. Under de sex år hon sedan förde
detta befäl, fick kommendören genom Guds nåd utföra ett verk, genom
vilket rika välsignelser kommo tusentals själar till del och som i hög
grad stärkte och utvecklade Armén i Norge. Personligen blev hon mycket
högaktad och innerligt avhållen av både hög och låg.
Då kommendören frånträdde denna post, ansåg Arméns högsta ledning
det vara bäst att hon på grund av sin svaga hälsa finge draga sig tillbaka
från aktiv tjänst och åtnjuta välbehövlig ro och vila, och från den tiden,
till dess hembudet kom, förde kommendör Ouchterlony ett tillbakadraget
liv. Återkommen till fosterjorden slog hon sig ned först i Gnesta,
därefter i Södertälje. Slutligen bosatte hon sig i huvudstaden, där hon
framlevde sina sista år.
Kommendör Ouchterlonys år bakom fronten inneburo dock icke för
henne ostörd ro och vila. Ofta gjorde sjukdom hennes dagar tunga och
hennes nätter långa. En mycket gammal sjukdom medförde lidande in i
det sista, bronkit åstadkom ofta andnöd, och en nervåkomma kastade
sina skuggor över hennes liv. Själen var dock frisk, och den verksamma
anden besjälades alltfort av det gamla, brinnande stridshumöret. Men att
vilja arbeta och icke förmå det ger icke ro, skänker icke vila. Dock
visste den åldrige kämpen till vem hon under alla förhållanden kunde
gå. Ofta sade hon också: »Herren vet var han har sin Cordelia» — hon
kallade sig själv ibland vid detta förnamn — »och han är rättfärdig»,
varvid hon särskilt lade tonvikt på de sista orden. När krafterna det till
-läto, ledde kommendören under de första åren av sin pensionstid möten
vid olika kårer i landet. Vid kongresser och andra större
arméhögtidligheter i Stockholm syntes också kommendörens vördnadsvärda gestalt,
sista gången vid fyrtioårsjubiléet i slutet av 1922.
Bakom fronten var också vår svenska armémoder i verksamhet. Många
och innerliga voro de böner som hon uppsände till Gud för
Frälsningsarmén. som in i det sista var henne lika kär, som den tidigare varit.
24
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
