Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XXXI. Banbrytare och förgrundsfigurer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Banbrytare och förgrunds figurer
en tid i Karlsbad, där tillståndet försämrades, så att läkaren rådde
honom att resa hem. På hemvägen mötte han kallelsen »högre upp» i
Berlin den 5 juni 1909. Han fördes till griftero i Stockholm söndagen den
13 juni. Fru Bramwell Booth ledde begravningen.
Herman Martinsson var ett original redan före sitt inträde i Armén,
han blev för salvationisterna en trofé, och under många år stod han
bland de främsta inom vår rörelse i allmänhetens intresse.
Frälsningsarmén hade tillfälligt fått den nybyggda Florakyrkan (nu
Betesdakyrkan) upplåten åt sig och höll sitt första möte där söndagen
den 28 september 1884. Därom skrevs i Stridsropet bl. a. följande:
»Näten lades ut, och vi drogo dem även i land med aderton fiskar,
däribland en stor fisk, som en lång tid genom bönens och ordets makt
förnummit udden av frälsningens krok och som nu kommit med i det stora
fiskafänget. Nu spritter han av liv, emedan han kommit in i den levande
älven, efter att under ett halvt sekel ha summit omkring i världens
grumliga dammar. Under många år har personen ifråga varit korrespondent
för Stockholms skämttidningar och uti en av dessa även gjort sig lustig
på Frälsningsarméns bekostnad. Nu står han på dess plattform, bjuder
farväl åt värdshusen, farväl åt rika forna kamrater, om de icke vilja
komma över på hans sida. Han säger att han tror att Herren skall
uppehålla honom i frestelsernas stund.»
Den »stora fisken» var Herman Martinsson. Kapten Whatmore frågade
honom i förbigående och pro forma om han ville bli frälst. Då
Martinsson genast svarade ja, steg upp och gick mot botbänken, blev Whatmore
så häpen, att han icke visste om han skulle följa med eller ej. Han
undrade om det var allvar eller skämt. Men det var allvar, och Martinsson,
festprissen och skämtaren, blev verkligt frälst. Vid sin hemkomst efter
detta för honom så betydelsefulla möte gick Martinsson genast till sin
chiffonjé, tog fram två konjaksbuteljer, som stodo där, gick ut i
köket och lät, som han själv uttryckte det, »flaskorna kyssa varandra
så ömt, att innehållet rann ut i slasktratten». Så gick han till sitt
välförsedda bibliotek för att leta reda på sin länge undangömda bibel men
fann den icke. Då drog han sig till minnes att han sett tjänarinnan hos
herrskapet i grann lägenheten gå ut med en bibel och sångbok under
armen, tydligen på väg till något kristligt möte. Fastän det var sent,
knackade han på grannens köksdörr. Tjänarinnan, som öppnade, blev
rent konsternerad, när hon hörde skådespelaren och
skämttidningsskribenten be att få låna hennes bibel, vilket han dock fick.
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
